I en tid av självhjälp, självförbättring och självmedvetenhet tappas något bort. De kollektiva snedstegen är viktiga för att kunna bli vuxen på riktigt. Dagböcker, meditation och ”self-love” hjälper den vilsna studenten lite, men lite kollektivitet och en gemenskap av utforskande själar behövs också.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Instragramflödet är fullt av tips på hur man ska möta sina känslor, skriva dagbok varje morgon och vara färdigbakad innan man låter någon komma nära. Man vill skapa sin trygga plats, ett hem med rena lakan och nån typ av mat i kylen. Studentlivet är socialt. Men det är socialt på samma sätt som mingel, korrefester, novischperioder och hemsläp är socialt. Det är framförallt ytligt och tillfälligt, och blir ofta inte så mycket mer; man blir bara tillräckligt sedd för att bli bekräftad, men ingen känner dig på riktigt.
När man sedan kommer hem, ekar lägenheten eller korren lika tom ändå, även om man pratat med 100 människor dagen innan. Så när nyhetens behag lägger sig och man inte längre orkar mingla, så finns det inte mycket mer kvar än en DIY:ad frizon med ett par växter man fått som inflyttningspresent och en tom kyl.
Och det är där självhjälpen kommer in. Efter att ha scrollat Tiktok och insett att man borde: Skriva dagbok, vara kreativ, dricka te med en intellektuellt stimulerande bok för att ”ta hand om sig själv”, så gör man det istället. Man stänger in sig med sina rökelser, meditationer och ”journaling prompts” och glömmer att den riktiga utvecklingen sker i relation till andra.
Det är lätt att tänka att man behöver vara redo och helt klar innan man ska våga ge sig ut och träffa människor. Men att bli sedd, på riktigt, innebär att våga vara i det oklara ”tillsammans” med andra. Att ta en yogaklass på plats istället för i korrerummet eller att prata med någon om det som verkligen skaver, är det som egentligen behövs. Jag tror att vi kollektivt måste bli bättre på att dyka upp utan tvånget att prestera eller vara rolig eller ha någonting att säga. Ibland kanske man kan få ”bedrotta” tillsammans med någon annan, skriva dagbok medan bästisen gamear eller till och med våga gråta i någons armar.
Jag tror att Lund lider av en ensamhetsepidemi. Vi låter bara människor se oss när vi hunnit ”fixa oss”, vi pratar bara för att mingla och vi är bara så pass sårbara att vi får ligga. I ett land där ensamhushållen är överrepresenterade och parrelationerna ses som vägen ut från isoleringen, behöver vi skapa en gemenskap. En community-känsla likt den som finns på de avlägsna platser vi reser till.
Vi måste skapa kollektiva platser för chill-häng där man kan vara av den simpla anledningen att man inte vill vara ensam. Att bli hel handlar minst lika mycket om att skriva dagbok som att våga gråta i någons famn. Vi borde ”jobba på oss själva” med mer än bara vår välfyllda kyl och rena lakan som sällskap.
