Att som student ha läs- och skrivsvårigheter är inte en ursäkt för att läsa mindre – utan snarare ett argument för att man ska läsa mer. Det menar Lundagårds politiska krönikör Kaspian Persson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
I mitten av april gav regeringen två myndigheter i uppdrag att kartlägga läsförmågan hos studenter vid högre utbildning.
I samband med det sa utbildningsminister Johan Pehrson till Sveriges Radio:
– Kan man inte läsa ordentligt får man också svårt att tänka.
Uttalandet skapade många reaktioner. Enligt Stockholms universitets studentkår (Sus) var den här beskrivningen droppen. De menade nämligen att det är en förlegad syn på utbildning och förminskande mot människor med läs- och skrivsvårigheter. Jag håller inte med. Alla studenter borde läsa mer, i synnerhet svaga läsare.
Faktum är att ens förmåga att förvärva kunskap och använda det man lärt sig i resonemang är direkt knutet till läsning, enligt en rapport från Skolverket. Till följd av detta får elever med god läsförmåga generellt sett bättre betyg än de med sämre läsförmåga. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa har svårt att bygga muskler och andra har svårt att läsa. I båda fallen handlar det om en sak – mängdträning.
Skolverket visar också att sambandet mellan att vara en svag läsare och att få låga betyg är starkt. Studentkårens lösning på problemet är den diffusa formuleringen ”högskolornas pedagogiska mångfald”. Studentkåren menar att medier som ljudböcker, filmer och AI-verktyg kan fungera som ersättning för läsning.
Det är som att studentkåren ger upp på människor som har läs- och skrivsvårigheter. I stället för att få rätt stöd tvingas de titta på film iklädda en offerkofta. Kasta inte in handduken när det kommer till svaga läsare, de behöver stöd i sin läsning, helst så tidigt som möjligt. Genom rätt träning och stöttning kan svaga läsare bli starka läsare: Det gör skolan mer rättvis – på riktigt.
Det är lätt att ta bort läsningen ur skolan, men det är omöjligt att ta bort läsningen ur samhället. Myndighetsutövning, arbetsliv och demokrati bygger på att kunna läsa och skriva.
Alla ska dessutom inte gå på universitet. Det viktigaste är att utbildningen kvalitetssäkras och när Johan Pehrson sa som han gjorde var det inte för att vara taskig, utan för att det är sant. Stockholms universitets studentkår, förmodligen välmenande förhållningssätt till svaga läsare, är egentligen bara ett uttryck för låga förväntningar – där alla är förlorare i slutändan.
