Malmö Opera gör en cynisk men underhållande uppsättning av klassikern Chicago. Resultatet blir en pampig show publiken sent glömmer, det skriver Smilla Sundén Pettersson.
Chicago öppnar med titeln i versaler längst bak på scen och pampig orkestermusik. Roxie (Leila Jung) gör snart intåg på scen med sin älskare Fred Casely (David Lindell), och publiken får bevittna en kärleksstund där Fred lovar att han ska göra Roxie till en stjärna. Scenen avslutas dock i tragedi när Roxie skjuter Fred eftersom han försöker lämna henne. Den evigt sluga Roxie får sen sin underkuvade man Amos (Michael Jansson) att täcka upp mordet, men allt krackelerar när han inser hennes otrohet.
Således är handlingen igång och publiken får följa Roxies försök att bli känd tack vare sitt brott (och att undvika dödstraff, men det är sekundärt). Musikalen för oss från ett kvinnofängelse fyllt med mörderskor, till försök att charma pressen och förhandlingar med den lätt korrupta fängelsevakten Mama Morton (Evamaria Björk).
Skådespelarprestationerna är genomgående starka. Huvudrollsinnehavaren Leila Jung gör en imponerande insats som den färgstarka och själviska Roxie. Åsa Fång lyckas samtidigt vara både glamorös och rolig i sin roll som Roxies rival Velma Kelly och Richard Hamrin glänser som den hala advokaten Billy Flynn, en av de få större manliga rollerna. Rollen förkroppsligar en av mina favorittroper: den queerkodade manliga antagonisten som konstigt nog omringas av kvinnor. Övriga män på scen behandlas i kontrast mer som rekvisita – det är helt på sin plats och går i linje med Chicagos kvinnodominerade handling. Det väcker tankar om vad som händer med en handling när det är männen, och inte kvinnorna, som förvisas till fotnoterna.
Den starkaste delen i hela musikalen är när Roxie håller en presskonferens under framträdandet “We Both Reached for the Gun”. Roxie mimar medan Billy framför replikerna, likt en buktalare med sin docka, och skådespelarna visar en samstämmighet som lyfter hela föreställningen. Även Amos rockiga och energiska nytolkning av solot “Mr. Cellophane” får publiken att vakna till.
Utöver skådespelarnas starka insatser är det mycket som gör uppsättningen sevärd: Koreografin är djärv och explicit. Stundvis faller ljuset snyggt över scenen i ett mönster som påminner om fängelsegaller. Den avskalade rekvisitan blir för det mesta effektfull i kontrast till övrig scenografi. I vissa scener, exempelvis i slutet, hade rekvisitan dock gärna fått vara lite mer tilltagen. Roxie och Velmas avslutande nummer är otroligt snyggt med ljus och speglar. Gevären som mörderskorna dansar runt med lämnar däremot en del att önska – de verkar närmast gjorda av kartong.
Allt som allt är Malmö Operas uppsättning av Chicago en spännande och glammig tolkning av den mörkt roliga musikalen. Roxie väcker pressens intresse, och uppsättningen väcker mitt.
