Athena Farrokhzad är aktuell med sin bok Tragedierna, som samlar hennes tre pjäser “Moral enligt Medea”, “Antigones arv” och “Persernas pris”. I dessa bygger hon vidare på det klassiska dramat, och visar återigen den relevans som klassikerna behåller än idag.
Jag måste erkänna att jag var skeptisk i början. Jag har läst Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit tidigare och imponerats av hennes starka röst, men jag är en av de purister som tycker att originalet alltid är bäst. Jag kan uppskatta att bli påmind om en klassiker, men jag kan räkna på en hand de adaptationer som jag faktiskt gillar, både i litteraturen och i populärkulturen. Jag är dock tacksam över att Tragedierna kom in på kontoret för att recenseras.
Det jag tycker funkar med Tragedierna är att Farrokhzad inte försöker ändra på den ursprungliga dramaturgin, utan bygger vidare på det som redan skett. Karaktärerna refererar ofta till sina respektive originalpjäser och återberättar delar av den, vilket gör att läsaren får en bakgrund. Om det är någon som inte har läst eller kommer ihåg Medea, Antigone eller Perserna får de en sammanfattning och en ny tolkning av berättelserna samtidigt.
Trots att referenser till originalen förekommer i alla tre pjäser så är “Persernas pris” den enda som handlar om en teatergrupp som spelar upp Aischylos drama. När gruppen får nyheter från teaterledningen påverkas dynamiken i ensemblen, samtidigt som nyheterna leder till en diskussion om Persernas syfte. ”Persernas pris” är min favorit av alla tre, då Farrokhzad lyckas ställa universella frågor om makt, heder och konst med ett ironiskt och humoristiskt språk. Dialogen fylls av ikoniska och högaktuella uttalanden som Drottningens replik: “Alla berättelser om krig är lögnaktiga”.
Under “Moralen enligt Medea” diskuterar Medea och Moralen det som skett under originalpjäsen. Medea och Moralen är åtföljda av Stenarna, som inte bara är ett objekt utan en karaktär i pjäsen, trots att de inte har några repliker. Farrokhzads pjäs är präglad av symboler som får läsaren att greppa det grekiska dramats komplexitet. Dessutom finns det vissa repliker som har flera möjliga tolkningar, som när Medea i scen 4 säger “Jag har dödat mina barn i tusentals år. Varje kväll gör jag mig redo att upprepa min gärning”. Jag kan inte låta bli att undra om repliken syftar på Euripides drama som ett klassiskt verk som konstant spelas eller om repliken anspelar på någon typ av skärseld där Medea är tvungen att återupprepa sina synder i evighet. Hur det än är, så är det perfekt.
I “Antigones arv” ger Farrokhzad en ny representation av karaktären Ismene. I pjäsen så bestämmer sig Ismene för att gå emot Kreons auktoritet och begrava sin syster. Handlingen kontrasterar Sofokles drama där Antigone är den revolutionära syster som följer sin egen vilja och Ismene är den rationella och “fega” som inte vågar bryta reglerna. Resultatet blir en frigöring från Kreons auktoritarism samtidigt som den kommer från en något otippad karaktär.
Med Tragedierna understryker Athena Farrokhzad vad det är som gjort de grekiska dramerna till klassiker, nämligen att de hanterar mänskliga frågor och utmaningar som är aktuella även två tusen år senare. Att tragedierna är just Medea, Antigone och Perserna är inget sammanträffande. Pjäserna reflekterar en samtid som är fylld av politiska och väpnade konflikter där den som har makten är den som bestämmer över historien. Berättelser som blir en skrämmande återspegling av världsordningen som vi numera lever i.
