Liberalerna vill avskaffa elevinflytandet och låta lärare straffa elever. Förslaget är varken liberalt, demokratiskt eller förankrat i verkligheten. Det menar Lundagårds politiska krönikör Smilla Lindblom.
När jag arbetade som lärarresurs på en skola för två år sedan blev något väldigt tydligt: Barn lyssnar på vuxna som de litar på. Barn behöver höra att de gör bra ifrån sig, och de behöver känna att deras röster är hörda – att respekt är ömsesidigt. Vad de inte behöver är att bli ignorerade eller straffade, något Liberalernas partiledare nu föreslår.
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) har gått ut med att Liberalernas partistyrelse vill ta bort elevinflytandet i skolan, samt att lärare ska få straffa elever. Ett stämmobeslut som gör utspelet till partilinje väntas ske på landsmötet i november. Enligt Mohamsson bör den svenska skolan präglas av disciplin, och detta ska ske genom att inte “lura barn att de ska ha makt i klassrummet”. Men vad är det egentligen för makt Mohamsson pratar om?
Elevinflytandet är en idé som går tillbaka ända till 1946 års skolkommission, där man betonade demokratiska värden. Idén är viktig av två anledningar. För det första visar forskning att elever som aktivt deltar och påverkar utbildningens innehåll, lär sig bättre än de som passivt tar emot information.
För det andra kan de bidra med kunskap om hur undervisningen upplevs – kunskap endast eleverna har.
Den makt som Mohamsson pratar om är inget lurendrejeri, det är en viktig funktion i ett samhälle som faktiskt vill att barn lär sig. Läraren är ledaren i klassrummet och ansvarig för utbildningen. Den positionen rubbas inte av demokratiska inslag – den blir bara mer resursrik.
Vad som däremot kan rubba skolans funktion är att strypa tilliten mellan elever och lärare genom uteslutning och straff.
Mohamsson (L) föreslår att barnen ska straffas genom att plocka skräp när de betett sig illa. Hon kallar detta för “gottgörande insatser”. Men låt oss kalla en spade för en spade – ett straff är ett straff och idén går dessutom emot vetenskap. I DN debatt skriver fyra experter inom utbildning hur forskning visar att elevers deltagande och tillitsfulla relationer leder till bättre skolklimat, högre motivation, meningsskapande och i många fall bättre kunskapsresultat. Tillitsfulla relationer byggs inte av straff.
Vi studenter vet hur lätt det är att göra misstag. Tänk om våra lärare föreslog att vi skulle plocka skräp framför andra studenter när vi missat en deadline. Det låter absurt, men säger något om hur vuxna ofta ser på barn: Som små individer som ska skämmas och straffas istället för att förstå varför deras agerande är problematiskt.
Framförallt är förslaget dåligt eftersom det inte adresserar skolans verkliga problem. Barns inlärningsförmåga förstärks inte av att de blir straffade – den förstärks när det finns trygghet och goda förutsättningar. Hur skapar man det? Jo, man ger skolan de resurser den behöver.
Vad som behövs är fler speciallärare, mindre klasser och lärare som får tid att återhämta sig. Hade utbildningsministern faktiskt lyssnat på de som arbetar inom svensk skola hade hon vetat det – och agerat därefter.
