När regeringen tillkännagav att studentkårernas budget ska minskas med 20 miljoner kronor blev det ramaskri. Utöver att vara orimliga, är reaktionerna ett tecken på hur bekväma kårerna är. De är helt enkelt bidragsberoende, skriver Lundagårds politiska krönikör Kaspian Persson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Innan 2010 kunde man som student inte välja om man ville vara med i en studentkår. Man var tvungen(!). Det innebar att kårerna hade garanterade medlemssiffror, eller med andra ord, att de kunde vara hur dåliga som helst och fortfarande få medlemmar. När kårtvånget togs bort riskerade kårernas inkomster att minska, då de i mångt och mycket baserades på antalet medlemmar. För att undvika det gav den sittande alliansregeringen kårerna kompensationsstöd. Det var fel. Nu minskar regeringen detta stöd. Det är rätt.
Reaktionen på reformen var dock allt annat än rimlig. Sveriges förenade studentkårer (SFS) jämförde Liberalerna med Putin och Lus ordförande Teo Houmann kallade nedskärningen för ”ett hot mot demokratin”. Båda uttalandena är helt gränslösa.
Den ursprungliga uppgiften som studentkårer har är viktig, nämligen att granska och i förlängningen kvalitetssäkra den högre utbildningen. Utöver det gör de dock mycket oviktigt som inte har med kåruppdraget att göra, däribland att organisera baler. Det kostar pengar.
Samhällsvetarkåren har exempelvis budgeterat för att gå med ett underskott på 134 000 kr för den här sortens evenemang. Det är orimligt att skattemedel ska gå till studenters sociala aktiviteter. Det finns helt enkelt viktigare saker invånares pengar borde läggas på. Som fattig student behöver man prioritera och det borde även våra studentkårer göra.
Dessutom är statliga bidrag inte en garanti för engagemang. Låt oss jämföra Lupef med Samhällsvetarkåren. Till skillnad från kåren finansierar Lupef i princip helt sig själva. Det är en organisation som bygger på människors frivilliga engagemang utan att de kräver stora bidrag från staten. Lupef är ett tydligt exempel på att en organisation inte måste bygga på särskilda bidrag för att driva en framgångsrik verksamhet.
Engagemang bygger på frivillighet, men medlemskap i kåren är i praktiken inte frivilligt i Lund. Det är ett krav för att vara medlem i Studentlund. Är man inte det kan man heller inte stå i AF-bostäders bostadskö eller komma in på klubben. Det är svårare att vara student utan att vara med i Studentlund, vilket gör systemet till ett effektivt sätt att få många medlemmar till kårerna. Men väcker inget engagemang.
När medlemskap betyder något mer än att bara komma in på klubben kommer även fler studenter bry sig om kårernas viktiga arbete. Det kommer göra kårerna mer demokratiska och studenterna kommer bli bättre representerade. Studentkårer måste bli mindre beroende av sina bidrag och istället bli mer beroende av sina medlemmar.
Tidö-regeringen är inte som Vladimir Putin och utgör inte ett hot mot demokratin bara för att de minskar det redan orimliga kompensationsstödet till studentkårerna. Kårer borde fokusera på sin kärnverksamhet istället för att jämföra folkvalda politiker med fasansfulla diktatorer.
