Poeten Lina Ekdahl har återvänt till lyriken med en humoristisk och modern diktsamling. Först av allt är gästfriheten bjuder på skratt och ordlek, men även klumpiga stilgrepp som får läsaren att himla med ögonen.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Lina Ekdahl är en ovanlig poet: Hon har ofta en humoristisk ton i sin poesi, samtidigt lyckas hon behålla en samhälls- och vardagsnära förankring. Skratt och klarsynta betraktelser delar plats utan att hamna i öppen konflikt. I sin senaste diktsamling Först av allt är gästfriheten fortsätter Ekdahl på samma lekfulla sätt – något som har blivit en hörnsten av hennes författarskap.
På baksidan av samlingen kan man utläsa två rader: ”ta mer potatis” och ”du erbjuder mig en häst”. Som brukligt för modern svensk poesi är de lösryckta orden skrivna helt i gemener och kopplingen dem emellan är inte helt intuitiv. Även när boken öppnas fortsätter trenden och läsaren tvingas anstränga sig för att tolka dikterna, något som ibland är en välkommen utmaning, ibland en källa till irritation. Att läsaren kastas in i dikterna är både samlingens förtjänst och svaghet. Som bäst är det roligt och uppfriskande, som sämst är det så öppet för tolkning att det blir intetsägande.
Denna tvetydiga sorts poesi har stor potential när den utförs med skicklighet och bakomliggande tanke. De gånger det inte funkar är det för att det känns krystat. I de fallen verkar oklarheten och öppenheten för tolkning finnas där bara för att ge intrycket av att dikten har större mening än vad den faktiskt har. Den sortens trick är inget som jag normalt skulle förvänta mig av Ekdahl, och det är synd att en så skicklig poet hänfaller till denna typ av grepp. Det leder till att hon aldrig riktigt når upp till den nivån som förväntas av henne för den som är bekant med hennes tidigare verk. Exempelvis kan ingen enskild dikt i Först av allt är gästfriheten mäta sig med den slående ”Konflikten är löst” ur samlingen Människan pratar (Gavrilo förlag, 1997).
Dikten ”Kattunge” visar på hur det ser ut när den avskalade stilen faller över i det orimliga. ”Kattunge” i sin helhet är som följer: Jag vill ha en unge/fyra fem/nio tio ungar/jag älskar ungar. Det är en dikt som varken är speciellt intressant eller estetiskt tilltalande. Spontant får det mig snarare att reflektera över det gamla rådet ”Skriv kort, helst inte alls”, och hur fler poeter bör ta fasta på andra delen av rådet snarare än det första.
Det finns dock tillfällen då de minimalistiska dikterna funkar, då den avskalade stilen blir humoristisk och slagkraftig – eller båda. Ett exempel är ”Mus”, som också är mycket kort: Skrik/om du ser en mus/skrik/det är absolut det bästa du kan göra/det är absolut det bästa du kan göra mot mus. På sex korta rader och genom lek med gramatiken lyckas Ekdahl humoristisk och slagkraftigt fånga människans löjlighet och stundtals ologiska handlande. Det är ödmjukt, fint och kul vilket får läsaren att önska att samma ton hade bibehållits diktsamlingen igenom.
Efter att läsningen är genomförd och boken stängd är jag varken omtumlad eller berörd, men det känns inte heller som att jag slösat min tid. Lina Ekdahls nya samling är helt enkelt underväldigande. Synd, för en poet som kan prestera så mycket bättre.
