Det sägs att tiden som student ska vara den bästa i livet. Man ska träffa nya vänner och upptäcka sig själv – samtidigt lider var tredje student av psykisk ohälsa. Mia, Hannes, Love och Elias tar antidepressiv medicin och berättar om ett studentliv präglat av biverkningar och stigmatisering.
Studenter lider mer av psykisk ohälsa än icke-studerande. Enligt studien Eurostudent 8 upplever nästan var tredje svensk student psykisk ohälsa, medan siffran ligger på fjorton procent hos befolkningen i stort. Problemet är så utbrett att regeringen 2024 gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stärka och utveckla arbetet för studenters välmående.
De mörka siffrorna går stick i stäv med bilden av studentlivet som vilt, fritt och glädjefyllt.
Lärarstudenten Mia* upplevde just den diskrepansen när hon först började på universitetet. Mia levde med och behandlades för ångest och depression redan innan hon började studera, men hon upplevde inte att den behandling och medicinering hon fick då fungerade. Vid studiestart hade hon slutat med medicinerna.
– Mycket av studentlivet i början är socialt och mycket av min ångest uppkommer i sociala situationer. När det är mycket folk, studentsammanhang där man ska vara pepp och glad hela tiden, i kombination med adhd blev det ganska svårt i början, säger Mia.
Hon hade svårt att sätta gränser med sin nya umgängeskrets. Inför sociala situationer brukade Mia ge sig själv en utväg om hon fick ångest genom att hitta på ursäkter till varför hon kanske behövde gå hem.
– Framför allt när man ska lära känna nya personer blir det ofta att de ser en som tråkig. Men när man sedan förklarar att man egentligen vill gå hem på grund av ångest är det sällan någon som reagerar.
Först efter ett år på universitetet blev Mia diagnostiserad med adhd och behandlad med både adhd- och antidepressiv medicin. Sedan dess har Mia mått bättre.
– Jag kände stor skillnad rent ångestmässigt redan innan jag började med adhd-medicinen. Från att ha haft ångest i princip varje dag, alltså alltid, till att inte ha det. Det är ganska trevligt, om man säger så.
Dock upplevde hon biverkningar vid insättningen av medicinen.
– I början var jag väldigt illamående. Jag kunde inte äta och kräktes hela tiden. Det påverkade ju skolan eftersom jag blev så känslig för lukter.
Drygt en miljon svenskar tar antidepressiva läkemedel, en ökning med fyrtio procent på tio år. Bland unga ökar användningen som mest. Hannes*, en student i idé- och lärdomshistoria, började med antidepressiv medicin redan när han var elva år.
– Jag hade tics och det är tillåtet att sätta barn på antidepp vid en lägre ålder då. Sedan började man höja doserna väldigt mycket när jag var runt femton, berättar han.
Även Hannes vittnar om biverkningar som han upplever finns kvar också efter insättningsperioden.
– På antidepressiva blir man lite sociopatisk, man stänger av känslorna en hel del. Man börjar tänka rätt annorlunda, jag personligen i alla fall. De här känslodrivna tankesätten försvinner.
Inledningsvis kändes det nästan mirakulöst.
Utöver ett komprimerat känsloliv beskriver han också att medicinen gör att hans motivation och driv blir mindre. Han känner att informationen gällande alla biverkningar var bristfällig från läkaren när han ökade sin dos.
– De sa att SSRI-preparat inte har så mycket biverkningar. Om man ska vara helt ärlig är det antingen okunskap eller ren lögn. Det är väldigt mycket biverkningar.
Trots biverkningarna är det inte smärtfritt att sänka dosen. Hannes berättar att han snabbt blir nedstämd om han trappar ner på medicinen. Han funderar på att testa andra sorters antidepressiva för att se om det har mindre biverkningar.
– Det går att leva, men man får inte mycket glädje av det, det är det som är det jobbiga.
Enligt Eurostudent 8 är tankar på att hoppa av studierna åtta procent vanligare bland studenterna som upplever psykisk ohälsa. Varken Mia eller Hannes upplever att deras studieresultat kraftigt påverkats av deras psykiska ohälsa. Annat är det med Love Källman, som studerade statsvetenskap fram till i somras, men som idag jobbar inom studentlivet. När han berättar om sin vardag har han tagit sertralin i två till tre månader.
mediciner i några månader. Han förstod
att hans mående inte var normalt först
när han kom till Lund. Foto: Mimosa Lu.
– Jag har alltid haft en del ångestbesvär sedan jag var yngre. Men jag hade inte fattat att det var ångest. När man växer upp som pojke får man väl inte riktigt lära sig sådant, säger Love.
Det var först när Love började studera som han förstod att hans mående inte var normalt.
– Man ska inte ha så mycket ångest som jag hade över att lämna in sin kandidatuppsats. När jag gick på opponering kändes det som att jag skulle gå på min egen avrättning. Det var inlämning efter inlämning samtidigt som det var svårt att fokusera på grund av måendet. Det gjorde det svårare att komma igång samtidigt som det gjorde måendet sämre. Det blev en ond spiral, säger han.
Love klarade av sitt kandidatprogram, men kom inte in på mastern han sökte. Han undrar om han hade kunnat få ett bättre betyg och kommit in om han hade mått bättre. Samtidigt tror han inte att han skulle klara av en masterutbildning med den ångest han hade då.
Efter examen bestämde sig Love för att gå till en privat vårdcentral. Han hade testat KBT tidigare, men inte upplevt att det fungerade, och han hade hört att privata vårdcentraler skriver ut medicin lättare. Där fick han ett recept för det antidepressiva läkemedlet sertralin direkt. För att undvika ökad ångest, en av sertralins biverkningar vid insättningen, fick han också lugnande.
– Inledningsvis kändes det nästan mirakulöst. Jag hade tre bra dagar i rad, och det var väldigt länge sedan jag hade tre bra dagar i rad. Sedan trappades det så klart av lite och nu känner jag mig mer okej än bra, men det är betydligt bättre än vad det var innan, säger han.
Johan Bengtsson, ST-läkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset i Uppsala, beskriver depressioner som perioder av djup nedstämdhet som kommer och går, och som inte har någon förklarlig orsak.
– Det ska inte vara en förväntad respons eller ett förväntat svar på någon yttre omständighet, för då är det inte att anse som en störning över huvud taget, berättar han.
Johan Bengtsson är kritisk till vad han anser är lättvindig utskrivning av antidepressiva läkemedel. Han menar att läkemedelsföretag försökt omdefiniera vardagliga mänskliga besvär till sjukdomar för att kunna skriva ut läkemedel. Problemet är särskilt stort i Sverige.
– För barn är det lite av en vårdskandal hur många som har fått det i onödan, säger Johan Bengtsson och pekar på att FN:s barnrättskommitté uttryckt oro över förskrivningen av psykiatriska läkemedel till svenska barn.
Han förklarar att antidepressiv medicin fungerar genom att blockera de så kallade serotonintransportörerna som annars återupptar serotonin i nervcellerna. Detta ökar mängden serotonin i hjärnans synapser och ska leda till bättre psykiskt mående. Men Johan Bengtsson menar att även den önskade effekten kan orsaka problem.
– Det är många som beskriver att man får som ett skal eller skydd, att man kan hantera motgångar lättare. Det här kan upplevas som positivt, men på sikt är det många som börjar uppleva det som negativt att man inte är i kontakt med sina känslor, säger Johan Bengtsson.
Hannes upplevelse av att ha fått dålig information om biverkningar överensstämmer med Johan Bengtssons pågående forskning. Den visar att många upplever samma brist på information. Huruvida man får biverkningar och i så fall vilka varierar stort, berättar han. En tredjedel av de som tar antidepressiva får dock någon sorts biverkning, som exempelvis nedsatt sexlust. Johan Bengtsson menar att man inte kan ta ett grundat ställningstagande till medicinering om man inte fullt ut känner till risken för biverkningar.
– När man sedan försöker sluta har kroppen vant sig vid molekylen. Kombinera det med att vi fram till nu inte har haft tillräckligt bra förståelse för hur de här preparaten ska sättas ut och att de därför har satts ut för snabbt. Då har man fått utsättningssymtom som tolkas som en återkomst av det tillstånd man behandlade från början, säger Johan Bengtsson.
Studenten Elias* har varit helt utan antidepressiv medicinering i två veckor när han berättar om sin behandling. Han hade gått i KBT för tvångssyndrom i fyra månader när hans psykolog föreslog medicinering. Elias upplevde inte att terapin gav honom de önskade resultaten, och medicinen hjälpte honom att orka ta sig till möten med psykologen. Han fick också mer energi och motivation i allmänhet.
– Bara att orka med vardagen, det var någonting som jag inte riktigt gjorde innan. Antideppen var väl lite av en förutsättning för att jag skulle kunna studera över huvud taget.
Han tror att hans förbättrade mående beror på en kombination av KBT och medicinen.
– Jag skulle inte säga att medicinen hade en direkt påverkan på hur jag mådde, men det var den lilla knuffen jag behövde för att orka jobba med det här.
Det är många som beskriver att man får som ett skal
Efter ungefär ett år av medicinering och terapi började Elias känna att biverkningarna vägde tyngre än medicinens positiva effekter.
– Jag har gått upp ganska mycket i vikt och kände minskad lust. I början tyckte jag att det var värt det i utbyte mot att må bättre, men när jag sedan mådde tillräckligt bra tyckte jag inte längre det.
Att sluta med medicinen, utsättningen, som det brukar kallas, kom med abstinensbesvär som sömnproblem och domningar i kroppen. Något som innebar att han kunde känna rysningar i hela benet varje gång han tog ett steg. Detta var dock något Elias läkare varnat för redan innan han slutade.
– Jag har fortfarande lite nu, trots att jag slutade helt för två veckor sedan. Men det blir bättre och bättre för varje dag.
Elias hade precis avslutat en samborelation, och kände att uppbrottet kunde vara ett tillfälle att ställa om.
– Jag tänkte att så mycket värre kan det inte bli om jag slutar med det här. Det kanske bara är bättre att jag får känna de här känslorna fullt ut utan medicin.
Love Källman och Mia har en annan relation till utsättning. Mia tänker vänta med att avsluta sin behandling med antidepressiva till efter att hon tagit sin examen. Hon slutade abrupt med medicinen på gymnasiet och abstinensen var tuff. Hon vet inte vilka konsekvenser en utsättning skulle ha nu. Därför planerar hon att tajma det med livet.
– Jag vill ju inte behöva ta det hela livet, men samtidigt finns det en risk i att sluta med det, säger hon.
Love känner sig inte redo att avsluta sin medicinering inom någon snar framtid, men är rädd att hans läkare kommer vilja att han gör det.
– Det kanske är obefogat men det känns som att de gett vinkar om det. De säger ”längre fram, när du inte behöver gå på medicin längre”.
Då säger man upp sitt fungerande i samhället.
Hannes, som hade tagit antidepressiva sedan han var elva år, försökte likt Elias fasa ut sin medicin förra året, men upplevde så kraftiga biverkningar att han fick återgå till sin gamla dos. Under sommaren gjorde han ett nytt försök att sänka dosen, vilket gick bättre, men under hösten fick den höjas igen för att studierna blev svårare när humöret sjönk. Han tror att det är svårare för honom att sluta eftersom han tagit medicin så länge. Utfasningen var så tuff att han jämför den med att sluta med droger.
– Det har väldigt många likheter med att försöka sluta med opiater. Sådana kraftiga fysiska sidoeffekter är det. Man blir till exempel hur yr som helst, man kan börja se dåligt, allt möjligt sådant, säger Hannes.
Johan Bengtsson menar att de flesta kan sluta med sin antidepressiva medicin, så länge man trappar ner den långsamt.
– Det är inga farliga symtom som återkommer, men det kan vara obehagliga symtom. Så länge man är medveten om att det här är normala utsättningssymtom går det för de flesta bra att sluta.
Även efter att behandlingen har upphört och huvudsymtomen har försvunnit är inte resan mot psykisk hälsa över. Åsa Hammar är professor i neuropsykologi på Lunds universitet och undersöker vad som händer med människor efter att behandling mot depression upphört och patienten friskförklarats.
– Det vi har kartlagt är att många har kvarstående kognitiva svårigheter, säger hon.
Åsa Hammar berättar att svårigheterna kan leda till negativa tankemönster som i sin tur kan leda till ett återfall i sjukdomen.
– Vi vet att har du blivit diagnostiserad med din första depression och behandlats för den är det 50 procents risk att du hamnar i den gruppen som får en ny återkommande depression.
Nu hoppas hon att behandling av dessa kognitiva svårigheter ska inkluderas i behandlingar mot depression. Hon menar att en ökad medvetenhet bland vårdgivare om dessa kvarstående symtom vore positivt.
– De flesta som har blivit behandlade för depression är ju inte kvar i sjukvårdssystemet, så det är upp till dem att söka ny hjälp. Så det är ju ett av målen att kognitiv remediering ska bli standard practice, säger Åsa Hammar.
Trots biverkningar, risk för abstinens och dämpade känslor tycker Mia, Elias, Love och Hannes att antidepressiv medicin ofta är värt det. Alla fyra uppmuntrar de som mår dåligt att söka hjälp.
– Ja, det finns jättemycket negativt med antidepressiva. Jag var jättetveksam till att börja igen just för att jag haft så dåliga upplevelser, men får man rätt hjälp och en person som lyssnar på en kan det verkligen hjälpa en, säger Mia.
Hannes beskriver en motvilja mot medicinering och att söka hjälp bland vissa, som kan göra det svårare att bli frisk.
– Jag har känt folk med väldigt kraftig depression som av konstiga principer vägrar ta kontakt med studenthälsan. Jag känner till och med en person som hoppat av sina studier på grund av depression utan att ha sökt hjälp. Då säger man upp sitt fungerande i samhället.
– På klassiskt tonårsmanér tänkte jag att ingen kommer att förstå det här. Men så är det ju inte riktigt, psykologer och psykiatriker kan ju allt om detta. Det finns otroligt bra hjälp att få, säger Elias.
Elias tycker att antidepressiv medicin bara ska insättas om den deprimerade personen mår tillräckligt dåligt, att fördelarna måste väga tyngre än nackdelarna.
– Om man har något som kan behandlas med enbart terapi så tycker jag absolut inte att man ska börja på antidepp. Men är man i en situation där man känner att man dels inte orkar gå i terapi eller att terapin inte biter på det tycker jag absolut att man ska överväga det.
*Mia, Hannes och Elias heter egentligen något annat.
Artikeln publicerades först i Lundagård #1 2026
