Från freestyle till Facebook

- in Högerspalten, Kultur & Nöje
@Lundagård

Vi växte upp med Lunarstorm och Lyckoslanten, och har blivit en omtalat självgod generation som googlar oss själva och har svårt för auktoriteter. Men vad var det egentligen som gjorde att vi blev så här?

Vi hade inte ens lämnat blöjåldern när våra föräldrar skoningslöst lämpade över oss på dagiset, bland en massa främmande barn som var både sötare och duktigare en oss. Där var vi inte längre en föräldrarnas favorit utan endast en i mängden, och vi fick kämpa hårt för att få någon uppmärksamhet.

År 1975 var bara 65 000 barn inskrivna på förskolor och daghem i Sverige. I mitten av 80-talet var det nästan fyra gånger så många. När en hel generation lämnas att växa upp på dagis är det givet att det sätter sina spår. För de åttiotalister som föddes i slutet av årtiondet blev förskoleverksamheten ännnu mer prestationsinriktad än den föregående daghemsverksamheten när sexårsverksamheten infördes en bit in på nittiotalet.

Vi gick vidare till en grundskola i kris. Lågkonjunkturen i början av 90-talet tvingade staten att skära i den offentliga sektorn, så även skolan. Våra läroböcker hade inte uppdaterats sen Sovjets fall och vi uppmuntrades att ta ekonomiskt ansvar genom den sedelärande serien Spara och Slösa i Lyckoslanten. Samtidigt var det tydligt att vår skolgång präglades av förändring. De svarta tavlorna byttes ut mot whiteboards och lektionerna i skrivstil ersattes av datorkunskap. Vi gick från stenkulor till Lunarstorm på bara några år.

Och vi blev en generation som kunde mer om det som var framtiden – internet och datorer – än våra lärare. Kanske är det också därför vi åttiotalister saknar respekt för auktoriteter. Den politiske teoretikern Anthony Giddens menar att vi föddes i en posttraditionalistisk tid där kyrka och skola inte längre är viktiga socialiseringssagenter som bestämmer vad som är rätt och fel. I stället hämtar vi våra värderingar från massmedierna. Åttiotalisten litar på Wikipedia och andra kreativa folkliga medier men är samtidigt konspiratoriskt lagd och hyser Storebror ser dig-rädsla mot sådant som är styrt av auktoriteter, såsom IPRED- och FRA-lagen och annat som befaras kunna övervaka och kontrollera medborgarna.

Men 90-talets ekonomiska kris ledde till mycket mer än förlegade skolböcker. Samtidigt som vi satt och chattade på Aftonbladet pågick utbyggnaden av den svenska högskolan i en rasande fart. När arbetslösheten skenade iväg blev den högre utbildningen en arbetsmarknadspolitisk insats snarare än en plats förunnad eliten. Att vi hamnat på universitetet är inte särskilt förvånande – det var trots allt snart femton år sedan som regeringen bestämde att det var dit vi skulle.

År 1997 startade expedition Robinson och visade för hundratusentals åttiotalister att berömmelse inte måste föregås av en berömvärd prestation, utan att det viktiga är att skapa ett personligt varumärke i teve. Dokusåpatrenden dog så småningom ut, men vi hade redan blivit formade av den nya medieverkligheten. Många år senare syns avtrycken när vi nu börjat exploatera oss på internet. Bloggarna är för oss åttiotalister ett sätt att offentliggöra oss på våra villkor, till skillnad från när vi i vår barndom iakttog människor förödmjukas av mäktiga tevekanaler i dokusåpor. Vi väljer hellre att leverera en välregisserad version av vår tillvaro för fyrtio okända i bloggstatistiken än att ringa en kompis och ha ett förtroligt samtal om saken. Att föreviga och fotografera verkar vara viktigare än att uppleva, och Facebook med sina reklamliknande statusuppdateringar och destillerade livscykler finns nu nära till hands som en ständig existensbekräftelse för den ensamma åttiotalisten.

Efter skoltiden kommer vuxentiden. Men inte för åttiotalisten – vi blir liksom aldrig vuxna.

Vi känner oss varken som tonåringar eller vuxna eftersom vi aldrig fått den bekräftelse på att vi blivit vuxna som tidigare generationerna fick. Den finska ungdomsforskaren Airi Mäki-Kulmala har skrivit om subkulturers roll i övergången från ungdom till vuxen. Hon menar att det inte finns några övergångsriter när ungdomar ska bli vuxna i dag. Det enda som finns är gamla reliker såsom konfirmationen, lumpen och att ta körkort. Men dessa reliker lockade långt ifrån lika många åttiotalister som i tidigare generationer. Vi visste att det bara var att säga att vi har svårt för auktoriteter, och så är det ju, för att slippa lumpen. Och att se konfirmationen som en vuxenhetsbekräftelse blir nästan skrattretande för de flesta av oss.

Kanske var det tillvaron på dagis, där vi var tvungna att konkurrera om uppmärksamheten; kanske var det eftersom vi började skolan mitt under kollapsen av folkhemmet. Hur som helst har vi vuxit upp till självständiga egoister, hur jobbigt det än känns att läsa. Vi har inget dåligt samvete över att vi hellre redigerar vår profilbild på Facebook än går med i Grön ungdom. Thomas Furth på Kairos Future menar att vi inte känner någon självklar solidaritet mot samhället utan hellre väljer att vara solidariska mot den egna livsstilen.

Våra föräldrar, som skaffade sig ett tråkjobb för att trygga sin framtid övertalade oss att strunta i radhuslivet och se till att bli det vi drömde om. Kanske trodde de i god 68-anda att vi skulle försöka förbättra världen, men vi åkte till Indonesien och rökte på i stället. När vi till sist kraschlandar i vuxenlivet kommer vi att upptäcka att alla de spännande och individualistiska mediajobben vi trånat efter varken medför den där livsstilen som tidningarna skriver om eller ger en lön man kan leva på.

Lärarna lovade oss att vi skulle lyckas om vi bara arbetade självständigt och siktade högt, men nu vaknar vi upp med utbrändshetsdiagnoser, ångestsymptom och utan en chans att få bostad och jobb. Jocke Berg sjunger om vår rädsla för att bli som ”dom andra” i det kollektivistiska mellanmjölkssamhället. Nu försöker vi jaga bort den rädslan genom att blogga om hur unika vi är. Bara för att upptäcka att alla andra gör precis samma sak.

text: Isabelle Ståhl
illustation: Catrin Jacobson

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Förvaltningschefen till boende på Parentesen: ”Vi skiter i eran trivsel”

Sedan våren 2015 har valborgsfirandet på studentboendet Parentesen