Internationalisering inte alltid av godo

- in Okategoriserade
@Lundagård

I efterskalvet av kraschen på finansmarknaderna skriker folket, företagen och fackförbunden efter protektionistiska nödåtgärder som annars hade ansetts otänkbara. Men inom utbildningssektorn, där behovet av en omprövning av synen på fri rörlighet som någonting enbart gynnsamt visat sig akut, verkar uppfinningsrikedomen och pragmatismen ha gått i ide.


Förra tisdagkvällen kunde man se näringsminister Maud Olofsson agera gäst i SVT:s studio där hon försökte övertyga Rapporttittarna om att ansvaret för SAAB låg hos General Motors Detroitbaserade ledningsgrupp och inte hos Sveriges Rosenbadbaserade regering, varför ett statligt räddningspaket på skattebetalarnas bekostnad inte vore den bästa lösningen för att rädda företaget. Jag skriver försökte eftersom de häftiga virvlarna på finansmarknaden, som uppenbarat fler och fler lösa grundfundament hos tidigare [till synes] stabila storföretag och konglomerat, gett upphov till nya politiska vindar. Den senaste månaden har vi i dagstidningarna kunnat hitta hyllkilometer med spalter och kolumner där etablerade och annars förnuftiga ledarskribenter, opinionsbildare och proffstyckare förkastar den friedmanianska marknadsliberalismen och istället omfamnar protektionistiska lösningar a la Keynes. Den här omvändelsen sker förresten inte bara i medias kolumner utan även i maktens kolonner. Mest påtaglig är utvecklingen i USA där kongressen nyligen röstade igenom ett så kallat stimulanspaket på mer än 700 miljarder dollar som syftar till att rädda de amerikanska jobben. Stimulanspaketet är extra skadligt för EU, även för Sverige, och olika u-länder eftersom det till stora delar bygger på att amerikanska leverantörer av bland annat stål, järn och tillverkningsvaror kommer att favoriseras. Bush gjorde i början av sin första mandatperiod det ödesdigra misstaget att införa ståltullar på beställning från de amerikanska stålarbetarnas fackförbund, vilket innebar ett hårt och orättvist slag mot stålindustrin utanför USA. Att den nye presidenten, som utlovat förändring, väljer att begå samma misstag som sin företrädare är såklart oroväckande. Lite ironiskt är det ändå att valet av USA:s första svarta president kastat tillbaka landet i någon sorts primitiv patriotism som tar sig uttryck i extremistisk protektionism. Protektionism är ju trots allt bara ett finare ord för handelsrasism.

I Sverige efterlyser nu alltså garderobskeynesianisterna liknande åtgärder för att rädda SAAB och Trollhättan. Inte i samma omfattning såklart. Men i grund och botten är avsikten densamma: regeringen ska öppna plånboken och gå in med pengar för att städa upp efter SAAB:s och Trollhättans välförtjänta marknadsmisslyckande. Nu kanske någon undrar hur ordet välförtjänt råkade hamna i förra meningen. Det råkade inte hamna där. Jag skrev dit det. För att om SAAB i Trollhättan hade förlitat sig mindre på skattebetalarnas hjälp och levererat mer efterfrågade produkter så hade de inte behövt lämna in sin patetiska ansökan om rekonstruktion. Men nu har de misslyckats med sin enda marknadsuppgift- att överleva. Därför är det på ett sätt inte mer än rätt att de själva får bära konsekvenserna. Den fria marknaden är varken rättvis eller orättvis. Den bara är.

Det lustiga är att folk skriker efter protektionistiska lösningar inom industrin men fortsätter att värna den fria rörligheten inom den enda sektor där behovet av restriktioner är akut. Inom sektorn för högre utbildning har fri rörlighet länge setts som något av en självklarhet. Åtminstone så har tesen att fri rörlighet – för studenter, forskare, lärare – är någonting önskvärt, länge betraktats som självklar av såväl politiker, tjänstemän på Utbildningsdepartementet som representanter för våra universitet och högskolor. Det har hetat att mångfalden berikar studiemiljön och skapar en idealisk grogrund för vår framtida toppkompetens. Riskerna för att den här extrema formen av social och kulturell pluralism inom akademin även skulle kunna ha vissa negativa sidoeffekter har ansetts obefintliga. Målet att maximera rörligheten mellan universiteten och högskolorna, åtminstone i Europa, uppnåddes i stort sett i och med genomförandet av Bolognaprocessen förra året.

För två veckor sedan publicerade Högskoleverket en analys av hur de svenska universiteten och högskolorna presterat under läsåret 2007/08. Av den framkom att mer än tre av fem studenter som påbörjade sin masterutbildning i Sverige under den perioden var inresta från andra länder. Bortsett från Blekinge Tekniska Högskola där 99 procent av masterstudenterna är inresta är Lund det lärosäte med störst andel utländska masterstudenter. I Lund läser fler utländska masterstudenter än vad det finns masterstudenter totalt i Uppsala. Siffran här är 70 procent.

Jag tycker att det kan vara på sin plats att man tar sig en funderare kring vilka konsekvenser det får för den högre utbildningen i allmänhet och utbildningen på masterprogrammen i synnerhet när de inhemska studenterna plötsligt förvandlas till en marginell minoritet i klassrummen. Jag tänker här nöja mig med att behandla den mest uppenbara biverkningen: all undervisning måste ske på engelska. Nu frågar sig säkert en och annan läsare varför detta nödvändigtvis måste vara negativt. Är inte det bra att våra svenska studenter ges tillfälle att öva sin engelska i klassrummen så att de blir ännu bättre rustade för den internationaliserade verkligheten ute på arbetsplatserna? Det skulle man kanske kunna tro. Men i själva verket är det så att många av studenterna som börjar läsa vid universitetet redan kan kommunicera relativt obehindrat på engelska medan lärarna som håller i masterkurserna – för att inte nämna de deltagande studenterna utifrån – knappt förstår vad de själva säger. Risken för att studenternas redan goda kunskaper i engelska försämras på grund av lärarnas och de utländska klasskamraternas bristande språkkunskaper är alltså lika stor som chanserna att de skulle förbättras. Detta är dock inte den största skadan som bytet av undervisningsspråk från engelska till svenska riskerar att föra med sig. Den allra största skadan ligger i att de flesta vanliga, dödliga varelser som inte har engelska som modersmål, faktiskt blir lite dummare när de ska försöka sig på att redogöra för komplicerade resonemang på engelska. Det ligger ett rätt så stort korn av sanning i det som Horace Engdahl sa en gång:

– Som svensk blir man dummare på engelska. Den första konsekvensen är att man inte märker det.

Lägg märke till att jag lite tidigare skrev att många av studenterna som börjar läsa vid universitetet redan kan kommunicera relativt obehindrat på engelska. Just “relativt” är ett viktigt ord i sammanhanget. För oftast är det just avsaknaden av “det där lite speciella och ovanliga ordet” som vi ju kan på svenska men inte har lärt oss på engelska som gör att vi måste ta långa omvägar i våra redogörelser för att lyssnarna ska förstå vad vi menar. Att de allra flesta svenskarna inte klarar av att uttrycka sig lika nyanserat och exakt på engelska som på svenska behöver jag väl knappast påpeka. Undervisningsnivån på masterprogrammen hotas således av lekmannaengelskans intrång i lärosalarna.

Sen så finns det de som hävdar att överrepresentationen av utländska studenter på de svenska masterprogrammen kan få långsiktigt gynnsamma effekter för Sverige som industriland. Försvararna av det nuvarande systemet menar att masterprogrammen är ett effektivt och billigt sätt att marknadsföra Sverige gentemot de studenter som kommer att bli framtidens beslutsfattare inom sina respektive hemländer. På något sätt hoppas försvararna att Yassir, Madhu och Yao efter avslutad utbildning i Sverige ska göra kometkarriärer i Dubai, Indien och Kina och att de på toppen av sin framgång ska fyllas av någon sorts försenad skuldkänsla över att ha fakturerat kostnaden för sin utbildning till de svenska skattebetalarna, och följaktligen tänka:

“Sverige! Det var ett trevligt land och ett vänligt folk! I det landet vill jag investera mitt företags tillgångar. Från och med nu ska vår verksamhet (inklusive alla jobb) förläggas i Norden, för där vill jag leva och dö.”

Det är en optimistisk – om än något naiv – tanke. För att återvända till Maud Olofssons huvudbry: Hade SAAB:s och Trollhättans öde sett annorlunda ut ifall GM:s VD Rick Wagoner läst sin masterutbildning i Sverige?

Det är möjligt. Men det hade knappast varit därför. Jag väljer att svara som Horace Engdahl gjorde när han fick höra att universitetskanslern Anders Flodström ville införa engelska som huvudspråk på alla svenska universitet:

– Den tanken var så dum att den måste han ha tänkt på engelska!

Victor Z. Hahn

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du