Aktivist i akademin

- in Porträttet
@Tove Nordén

Det började med en jämställdhetsgrupp i högstadiet. Sedan dess drivs Mirjam Katzin av sin tro på ett mer rättvist samhälle. Och även om hon är både politiker och doktorand är hon en sak allra mest – aktivist.

Mirjam Katzin. Foto: Nike Eliasson
Mirjam Katzin. Foto: Nike Eliasson

Mirjam Katzin sitter på en stadsbuss i hemstaden Jönköping. Hon är tretton år och har precis gått med i Ung vänster, i hennes knä ligger partiprogrammet. Och när hon sitter där och läser Vänsterpartiets feministiska manifest pågår ett samtal mellan en grupp tjejer som sitter längre fram i dragspelsbussen. De pratar om en kille som är taskig i klassen, och om ångesten inför att behöva banta. Trettonåriga Mirjam Katzin tittar upp, och hon tänker att det inte är så här det behöver vara.
– Jag minns att jag helt plötsligt greppade vad feminism var. Jag kunde äntligen sätta ord på det som jag känt så länge, den där orättvisan i samhället, säger hon.

Under högstadiet startade hon en jämställdhetsgrupp med några kompisar. De ordnade en jämställdhetsdag för niorna, protesterade mot Luciauttagningen på skolan och skrev insändare till Jönköpingsposten om H&M:s underklädesreklam. Det var så det började, berättar hon, med lokal aktivism. I dag bor hon i Malmö, och vi träffas en dag i juni i Folkets park. En rad färgglada vimplar fladdrar i vinden mellan de små försäljningsstånden, där man kan köpa stickade grå handledsvärmare med lila
kvinnotecken, feministiska halsband eller keramik med menstruerande kvinnor på. Försäljningsstånden är en del av Feministisk festival, som Mirjam Katzin varit en av intiativtagarna till.

I hennes liv står aktivismen och politiken i centrum. Hon har alltid engagerat sig i olika grupper och hittar stöd och kraft i vänner som tror och kämpar för samma sak som hon själv gör. För henne handlar engagemanget om att vara ärlig mot sig själv.
– För mig finns det inte något alternativ egentligen. Livet skulle kännas väldigt meningslöst utan det här gemensamma arbetet att göra världen bättre. Det handlar också om att man hela tiden stöter på orättvisor och vill göra något åt dem. När man landat i en feministisk analys av världen så blir man ju tyvärr inte av med den, säger hon och skrattar.
Även om man ibland kunde önska att man skulle sluta se alla orättvisor helt.

Jönköping lämnade hon som 17-åring eftersom hon inte stod ut längre. Sista året på gymnasiet gick hon i stället på Katedralskolan i Lund. Hon fortsatte till universitetet och började efter ett tag på juristutbildningen. I dag är hon engagerad i feministiska föreningar, sitter med i kommunstyrelsen för Vänsterpartiet i Malmö och doktorerar i juridik i Lund. Tre ganska olika uppdrag, men för Mirjam Katzin vilar de på precis samma grund.
– Det handlar om att vilja förändra samhället, och om rättviserörelsen. Akademin är för mig en viktig del av rättviserörelsen. Där man kan diskutera vad som är problemet och hur samhället skulle kunna se ut istället, säger hon.

Ibland känns tanken på att förändra samhället och strukturerna som alltför stor och avlägsen. Kanske framför allt på hennes egen arbetsplats: Juridiska fakulteten. En fakultet, som för ett år sen valde att inte publicera
resultat från en beställd genusgranskning, eftersom resultaten såg problem i undervisningen och litteraturen. I stället beställdes en ny granskning, som kom till slutsatsen att undervisningen inte var problematisk.
– Det är ju ett väldigt märkligt sätt att hantera situationen på. Men som föreläsare kan jag fortfarande välja att göra skillnad genom att ta in andra perspektiv i min undervisning. Och det är fortfarande bättre att ämnet diskuteras än att det inte finns utrymme alls för de här frågorna, säger hon.

Att vara doktorand beskriver Mirjam Katzin som en blandning av ångest och frihet. Hon hade inte tanken på att doktorera när hon först läste till jurist, men kände att hon ville fortsätta arbeta mer generellt med samhällsstrukturer snarare än att hjälpa till i enskilda fall. Akademin är för henne en plats för samhällskritik, där man fortfarande kan få chans att ifrågasätta och undersöka.
– Historiskt sett har akademin varit en frizon där aktivism ofta föds. Nu upplever jag en stor feghet på universitetet. Många prioriterar att vara mindre ifrågasättande för att kunna vara anställningsbara, säger hon.

Men är det inte stressigt att känna att du måste göra samhället bättre? Att aldrig vara nöjd?
– Det är klart det kan finnas en frustration om man upplever att det går åt fel håll. Men jag går inte och väntar på att det jag gör ska bära frukt nästa månad. Man får ha inställningen att det är ett livslångt projekt, säger Mirjam Katzin.

Själv har hon lovat sig själv att inte fortsätta forska om det inte finns plats för henne att vara obekväm och undersöka frågor ur nya perspektiv. Framtiden är för Mirjam Katzin mer av samma, precis samma som
började när hon var tretton och greppade varför hon kände att världen var orättvis. Mer av feminism, organisation och att vinna små jämställdhetssegrar. Men framför allt, att fortsätta vara trotsig i akademin.

Facebook Comments

You may also like

Feminism + juridik = sant

Ett gäng juriststudenter bestämde sig för att göra