Med en renare, rakare poesi än tidigare pekar Arne Johnssons nya
diktsamling på tillvarons kärnpunkter. Och det på ett nästan tranströmerskt
sätt.
Arne Johnsson: Del av detta och avskild som alla. Dikter. Brutus Östlings
Bokförlag Symposium.
Det är fyra år sedan Arne Johnsson gav ut en renodlad diktsamling. Den
gången hette den Marken lyste även i drömmen, nu bär den titeln Del av detta
och avskild som alla. Men Arne Johnsson har varit långt ifrån overksam på
bokfronten sedan 1998: år 2000 publicerades essäsamlingen För länge sedan
var vi vid en sjö och förra året kom den vackra storformatsboken Jag
har sett, innehållande bilder av fotografen Jan-Peter Lahall till vilka
Johnsson skrivit texter. Dessutom utkom cd-skivan och som en drömmande
1999 där Johnsson själv läser sina egna dikter.
Att Arne Johnsson är en uppläsare av rang vet de som har hört honom, och den
nu aktuella diktsamlingen bär i större utsträckning än tidigare spår av att
det handlar om poesi som i lika hög grad är tänkt att läsas högt såväl som
tyst.
Del av detta och avskild som alla är på många sätt att betrakta som en
fortsättning och utlöpare av Marken lyste även i drömmen, och inte
minst formmässigt påminner de om varandra: Greppet att inleda strofer med
gemener och avsluta dem skiljeteckenslöst förekommer i båda böckerna. Och
liksom i den förra boken vecklar texten i den senare ut sig som en enda lång
och sammanhållen text, en enda lång och obruten dikt. I Marken lyste…
användes musikaliska termer för att understryka den medvetet genomkomponerade
dikten, i Del av detta… är arrangemanget än mer raffinerat.
I de delar av texten som framstår som samlingens återkommande huvudsvit låter
Johnsson dikterna haka i varandra: Den första diktens sista ord inleder den
efterföljande dikten, vars sista ord utgör början av den nästkommande osv.
Dessutom börjar och slutar hela diktsamlingen med samma uttalande: "land och
vatten var ett".
Dessa sambandsmarkörer ger den fria versen ett såväl formmässigt som
innehållsligt effektfullt mått av bundenhet och rytm – en känsla av
samhörighet som i musikaliska sammanhang skulle kunna kallas för temata,
ledmotiv, melodi, vers och refräng.
Den övergripande idé som Johnssons dikter formerar sig under definieras på ett
talande sätt i titeln Del av detta och avskild som alla; vi, de
mänskliga/djuriska varelserna, rör oss inom, utom och genom oss själva och
andra, genom minnen, tid och drömda och verkliga platser. Det är ett ständigt
pågående spel av "kommande och gående", som på ett intrikat sätt utgör de
grundläggande förutsättningarna, förklaringarna och orsakerna till dem vi är;
man kan inte leva utan sig själv, och kanske inte heller utan någon annan
eller annat.
I Del av detta och avskild som alla lyfter Johnsson på ett tydligare
sätt än tidigare bort en del av lagren i den allra mest prunkande lyriska
grönskan och pekar på ett mera direkt sätt på tillvarons kärnpunkter; kalla
det för att ta ett steg mot en enklare renhet i uttrycket – ett uttryck som
utan tvivel inte förlorat det minsta i vare sig skönhet eller styrka jämfört
med tidigare. Och på så vis är Arne Johnssons författarskap i allra högsta
grad att betrakta som existensiellt präglat; och varför inte: på samma sätt
som Tomas Tranströmer (fast med hjälp av annan teknik) avslöjar Johnsson saker
om oss själva som vi glömt bort att vi visste.
Arne Johnsson har länge varit en av de mest "sångbara" poeterna inom samtida
svensk lyrik, med ett flöde i formuleringarna som är få förunnade, och i hans
nya diktsamling rinner orden fram än mera självklart:
(det som talar om dig om dig om dig)
om skuggan som rör sig inåt de små
knopparna ljust gröna som nås av sol
fönstren som blänker och speglar
