Exklusiv balansgång mellan konst och rock

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

Festivalen Look at the music/SeeSound i Ystad vill tänja på rockens och

musikens yttersta gränser. Resultatet är omtumlande men svårsmält. Frågan är

om det är populärkulturens mest förfinade uttryck – eller bara pretentiöst?

Kulturbro 2002: Look at the Music/SeeSound, Ystad Stadsteater. Artister: Bob

Hund, Kim Gordon Group, Diskaholics Anonymous Trio, Yoshimi solo, Ikue Mori,

Mats Gustavsson, Guds Söner, DJ Olive. 6 oktober.

Plötsligt småspringer en illgrön tröja förbi mig på det söndagsödsliga

småstadstorget. Det är Jim O´Rourke, Sonic Youth-medlemmen som producerat

bland annat alt-countrybandet Wilco.

Den förträngda kändisreflexen sprattlar till: "Oj, vad tufft. Och i Ystad!".

För andra året i rad har Thomas Millroth, chef för konstmuseet i stan, samlat

framstående experimentmusiker inom elektronisk konstmusik, jazz och rock till

några veckors konserter på Österlen.

Söndagens pass hålls på Ystads storslagna stadsteater och redan pausmusiken

med Guds Söner ger en fingervisning om vad festivalen Look at the

music/SeeSound handlar om: Att uppleva musik från en ny vinkel. Den ska inte

bara höras, utan också betraktas och plockas ur sin konventionella form.

Guds Söner frambringar ett dovt

muller från två stora metallskivor och sprider ljudet med förstärkare och

högtalare. Det låter som ett långdragen åskurladdning som aldrig tycks nå

klimax. Publiken som ser ut som vilket rockfestivalklientel som helst letar

sig fram på teaterläktarna med mullret som fond.

Först på scen är jazzexperimentalisten Mats Gustavsson på barytonsaxofon och

han ackompanjeras av japanskorna Ikue Mori på bärbar dator och Yoshimi. Hennes

röst låter som ett märkvärdigt instrument, ännu ej uppfunnet. Mats Gustavsson

rasar på saxen, blåser med en oerhörd intensitet och koncentration. Emellanåt

hystar han ut saliven som samlats i instrumentet.

När Bob Hund sedan tar över scenen känns det som rena svensktoppen. Men trots

att bandet bygger sin musik på hitmässig refräng och vers, till skillnad från

kvällens andra artister, är det uppenbart varför de bjudits in. Fortfarande

låter Bob Hund mer annorlunda än det mesta som görs i rock/popgenren.

Deras naiva, underfundiga uttryck är ofta slående poetiskt och till råga på

allt fantastiskt roligt att titta på. Publiken överöser bandet med jubel. Bara

Ola Salo som sitter framför mig tycks applådera ljumt. Kanske är han

avundsjuk.

När Thomas Öberg med sin spensliga gestalt och personliga, intensiva medel

fortfarande förmår göra något fräscht sitter grupper som The Ark fast i

tröttsamma gamla klichéer. För dem handlar det inte så mycket om att betrakta

musiken, utan mer om att sälja den.

Ett band som både drar arenapublik och har experimentella ambitioner är Sonic

Youth. Tre av kvällens musiker kommer därifrån, men uppträder i helt andra

konstellationer. Basisten Kim Gordon har lagt till ett Group efter sitt namn

och Yoshimi spelar trummor, Ikue Mori impoviserar fram ljud med sin dator och

Jim O´Rourke spelar bas.

Kim Gordon har nämligen lagt beslag på gitarren och ser osannolikt rockbrudig

trots att hon är i femtioårsåldern. Håret hänger över ansiktet, kjolen är

kortkort och hon vägrar titta inbjudande mot publiken.

Det hörs halvkvävda skratt från teaterläktarna när hon fladdrar med en

LP-skiva framför mikrofonen för att sedan dra skivan på gitarrsträngarna,

mörkt pratsjungandes I´m so bored gång på gång.

Framträdandet skulle kunna vara en lättköpt karikatyr av konst, så uppenbart

svårt och märkligt att det inte ens skulle vara kul om det nu vore ett skämt.

Om man är elak skulle musiken kunna beskrivas som P J Harvey på rohypnol vars

producent somnat på mixerbordet.

Visst är det anspråksfullt till tusen och många skulle kalla det pretentiöst.

Men det går inte att avfärda det så lätt. Även för det öra som är ovant vid

svårtillgänglig experimentmusik kan Kim Gordon Group nå fram.

Krocken mellan den elektroniska improvisationsmusiken och de sömnaktiga

rockslingorna blir inte sällan mycket suggestiv. Sedan tror jag att man får

lov att skratta åt det – också.

Välvilligheten når dock en gräns när Jim O´Rourke än en gång äntrar scenen och

har Mats Gustavsson och Thurston Moore med sig. Deras namn är Diskaholics

Anonymous Trio. Knappt ens de som kommit till Ystad med de allra godaste

intentioner att låta sig sugas in i mäktiga ljudmattor orkar hålla sig alerta

spelningen igenom. Jag kommer snart på mig själv att längta häftigt efter

skira och lättsamma popkarameller. Trions ljudimprovisation är mera teoretiskt

intressant än lyssningsbar. Kanske kan det jämföras med starkt

experimenterande film som kan vara krävande att se, men ändå är oundgängliga

projekt för att komma förbi inkörda formler och definitioner.

Gruppen pressar fram ett infernaliskt larm av dissonans. Jag går innan det är

slut, men är inte tomhänt. Bilfärden hem till Malmö fylls av en alldeles

nyupptäckt tystnad.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.