Festivalen Look at the music/SeeSound i Ystad vill tänja på rockens och
musikens yttersta gränser. Resultatet är omtumlande men svårsmält. Frågan är
om det är populärkulturens mest förfinade uttryck – eller bara pretentiöst?
Kulturbro 2002: Look at the Music/SeeSound, Ystad Stadsteater. Artister: Bob
Hund, Kim Gordon Group, Diskaholics Anonymous Trio, Yoshimi solo, Ikue Mori,
Mats Gustavsson, Guds Söner, DJ Olive. 6 oktober.
Plötsligt småspringer en illgrön tröja förbi mig på det söndagsödsliga
småstadstorget. Det är Jim O´Rourke, Sonic Youth-medlemmen som producerat
bland annat alt-countrybandet Wilco.
Den förträngda kändisreflexen sprattlar till: "Oj, vad tufft. Och i Ystad!".
För andra året i rad har Thomas Millroth, chef för konstmuseet i stan, samlat
framstående experimentmusiker inom elektronisk konstmusik, jazz och rock till
några veckors konserter på Österlen.
Söndagens pass hålls på Ystads storslagna stadsteater och redan pausmusiken
med Guds Söner ger en fingervisning om vad festivalen Look at the
music/SeeSound handlar om: Att uppleva musik från en ny vinkel. Den ska inte
bara höras, utan också betraktas och plockas ur sin konventionella form.
Guds Söner frambringar ett dovt
muller från två stora metallskivor och sprider ljudet med förstärkare och
högtalare. Det låter som ett långdragen åskurladdning som aldrig tycks nå
klimax. Publiken som ser ut som vilket rockfestivalklientel som helst letar
sig fram på teaterläktarna med mullret som fond.
Först på scen är jazzexperimentalisten Mats Gustavsson på barytonsaxofon och
han ackompanjeras av japanskorna Ikue Mori på bärbar dator och Yoshimi. Hennes
röst låter som ett märkvärdigt instrument, ännu ej uppfunnet. Mats Gustavsson
rasar på saxen, blåser med en oerhörd intensitet och koncentration. Emellanåt
hystar han ut saliven som samlats i instrumentet.
När Bob Hund sedan tar över scenen känns det som rena svensktoppen. Men trots
att bandet bygger sin musik på hitmässig refräng och vers, till skillnad från
kvällens andra artister, är det uppenbart varför de bjudits in. Fortfarande
låter Bob Hund mer annorlunda än det mesta som görs i rock/popgenren.
Deras naiva, underfundiga uttryck är ofta slående poetiskt och till råga på
allt fantastiskt roligt att titta på. Publiken överöser bandet med jubel. Bara
Ola Salo som sitter framför mig tycks applådera ljumt. Kanske är han
avundsjuk.
När Thomas Öberg med sin spensliga gestalt och personliga, intensiva medel
fortfarande förmår göra något fräscht sitter grupper som The Ark fast i
tröttsamma gamla klichéer. För dem handlar det inte så mycket om att betrakta
musiken, utan mer om att sälja den.
Ett band som både drar arenapublik och har experimentella ambitioner är Sonic
Youth. Tre av kvällens musiker kommer därifrån, men uppträder i helt andra
konstellationer. Basisten Kim Gordon har lagt till ett Group efter sitt namn
och Yoshimi spelar trummor, Ikue Mori impoviserar fram ljud med sin dator och
Jim O´Rourke spelar bas.
Kim Gordon har nämligen lagt beslag på gitarren och ser osannolikt rockbrudig
trots att hon är i femtioårsåldern. Håret hänger över ansiktet, kjolen är
kortkort och hon vägrar titta inbjudande mot publiken.
Det hörs halvkvävda skratt från teaterläktarna när hon fladdrar med en
LP-skiva framför mikrofonen för att sedan dra skivan på gitarrsträngarna,
mörkt pratsjungandes I´m so bored gång på gång.
Framträdandet skulle kunna vara en lättköpt karikatyr av konst, så uppenbart
svårt och märkligt att det inte ens skulle vara kul om det nu vore ett skämt.
Om man är elak skulle musiken kunna beskrivas som P J Harvey på rohypnol vars
producent somnat på mixerbordet.
Visst är det anspråksfullt till tusen och många skulle kalla det pretentiöst.
Men det går inte att avfärda det så lätt. Även för det öra som är ovant vid
svårtillgänglig experimentmusik kan Kim Gordon Group nå fram.
Krocken mellan den elektroniska improvisationsmusiken och de sömnaktiga
rockslingorna blir inte sällan mycket suggestiv. Sedan tror jag att man får
lov att skratta åt det – också.
Välvilligheten når dock en gräns när Jim O´Rourke än en gång äntrar scenen och
har Mats Gustavsson och Thurston Moore med sig. Deras namn är Diskaholics
Anonymous Trio. Knappt ens de som kommit till Ystad med de allra godaste
intentioner att låta sig sugas in i mäktiga ljudmattor orkar hålla sig alerta
spelningen igenom. Jag kommer snart på mig själv att längta häftigt efter
skira och lättsamma popkarameller. Trions ljudimprovisation är mera teoretiskt
intressant än lyssningsbar. Kanske kan det jämföras med starkt
experimenterande film som kan vara krävande att se, men ändå är oundgängliga
projekt för att komma förbi inkörda formler och definitioner.
Gruppen pressar fram ett infernaliskt larm av dissonans. Jag går innan det är
slut, men är inte tomhänt. Bilfärden hem till Malmö fylls av en alldeles
nyupptäckt tystnad.
