Max Andersson:
Döden. Galago förlag.
När Dödens tjänst blir indragen, börjar han jobba på dagis istället. Där gör han
succé genom att återuppliva zombiekaniner till barnen. Men sedan träffar han
Candy, som just har skjutit ihjäl sin ex-makes våldsamme klon, som egentligen är
en muterad pormask. Tillsammans med dagisbarnen ger de sig ut på en hisnande
grotesk Bonnie-och-Clyde-flykt undan polisen och ex-makens kloner.
Max Andersson vore inte Max Andersson om inte den splatter som hans expressiva,
svarta serier stiliserar skulle präglas av en gripande melankoli och en
genomträngande gullighet.
Pistolen Johnny, som skjuter sin flickvän i ögat av misstag, och Bilpojken, som
planterar kött-träd i sina föräldrars gravar i källaren, är hjälplösa, utsatta
och hänsynslösa små barn. Samtidigt vill de älska och bli älskade, men deras
inre destruktivitet smyger sig fram på överraskande sätt – en karaktärs lungor
gör blodigt uppror mot hans beslut att sluta röka, och Pistolen Johnnys avskurna
kropp löper amok med rakkniven.
Max Andersson är en av Sveriges mest kända serietecknare utomlands. Hans album
har getts ut i bland annat USA, Tyskland, Frankrike, Finland, Serbien och Japan.
I hemlandet är han mest känd genom undergroundserietidningen Galago, där han
regelbundet varit publicerad sedan 1995.
Han har även gjort sju kortfilmer och utställningar jorden runt, det senaste i
december 2002 i ex-Jugoslavien om serien ”Bosnian Flat Dog” tillsammans med Lars
Sjunnesson. Bland utställningsföremålen ingick en upptinad general Tito i
naturlig storlek, komplett med uniform men med ena foten avgnagd, en makaber
figur som var ett stående inslag i serien.
Albumet Döden är en samling serier som tidigare inte getts ut i albumformat i
Sverige. Boken är tilltalande utformad med vitt kartongomslag med två ovala hål
– Dödens oskyldigt förvånade ansikte.
Max Anderssons Död är en liten snäll skelettfigur med fluga och shorts. I livet
känner han sig minst lika borttappad som alla andra karaktärer i boken.
Och det kanske är den enda sensmoral som man kan utläsa av de makabra och
samtidigt sorgsna små berättelserna – att livet och de levande skapar så många
burleska fasor att döden själv ter sig ganska harmlös i jämförelse.
Strunt i budskapet, Döden är framför allt en grafisk och estetisk upplevelse,
där Anderssons mardrömslika uppfinningsrikedom får fritt utlopp.
