LEDAREN
”Back to basics. Vi vill inte att Lundagård ska vara någon jävla DN. Vi
efterlyser mer positiva nyheter.”
Ungefär så sa en kårpresidial i Lundagårds utökade styrelse. Vi kan kalla
personen ifråga för Kent.
Diskussionen var tänkt att handla om arbetsmiljön på Lundagård och om de
ekonomiska ramarna för tidningens arbete. Istället kom den delvis att handla om
det redaktionella innehållet i tidningen.
Kår-Kent ville att vi skulle dra ner på ambitionerna och skriva lite
glatt, kanske ta in material från kårtidningarna.
Tant skvaller i detta nummer har nyckeln till varför det inte är en bra idé:
både den redaktionella kompetensen och friheten skulle bli naggad i kanten.
Kårerna skriver stadgarna för tidningen Lundagård och väljer redaktörer. Oftast
har det gjorts med en förståelse för vikten av oberoende och fri granskning. Men
när kårföreträdare sitter på styrelsemöten där man ska diskutera budgetramar och
efterlyser mer ”positiva nyheter” börjar det lukta skunk och utpressning.
En av tidningen Lundagårds huvuduppgifter är att granska sina ägare –
Lunds samlade kårer. Granskandet blir svårt om ägarna själva ska bestämma hur
”nyheter” ser ut. Visst, skulle man gå kår-Kent till mötes blir det massor av
utrymme för mingelbilder från kårfester. Men en frånvaro av journalistik.
Vill Lunds studenter, som är tidningens egentliga ägare, verkligen ha en sådan
tidning?
På styrelsemötet höjdes det också röster för att kårernas representanter skulle
få bestämma vilka som ska ingå i Lundagårds redaktion – annars är det ju inte
demokratiskt.
För en kåraktiv kan det i en halvsekund låta alldeles rätt: det är klart att man
ska bestämma ”demokratiskt” i styrelsen hur man ska arbeta i verksamheten.
Problemet är bara att en oberoende tidning inte fungerar som ett politiskt
organ. Att styrelsen skulle lägga sig i den redaktionella sammansättningen
strider till och med mot tryckfrihetsförordningen. Redaktören väljs av kårerna
och sedan ska Lundagård agera granskande satellit. Det är själva grunden för
oberoendet. Är styrelsen missnöjd är sanktionsmedlet att avsätta redaktören.
Ingenting annat.
En liknande diskussion har stormat kring Sveriges radio. Där har alla från Alf
Svensson till de politiskt tillsatta styrelserepresentanterna uttalat sig om
Joakim Berners lämplighet som chef.
Ägarna, som för övrigt också råkar vara makthavare, har haft svårt att se
skillnad på sina olika roller; när det är lämpligt att lägga sig i – och när det
inte är det.
Att bli granskad är aldrig bekvämt. Men om makthavare ska vara goda demokrater
måste de inse vikten av oberoende medier. De måste kunna särskilja ägarstyrning
från budgetdiskussion, stavfel från principer.
En bättre, mer heltäckande bevakning av kår- och nationsvärlden, däremot, fås
genom större redaktionell kompetens och bättre förutsättningar för redaktionen
att jobba. Det är något som Lunds studenter kan se fram emot till hösten när det
tillträder två nya redaktörer på Lundagård.
Vi får den demokrati vi förtjänar. Jag tycker att Lunds studenter och tidningen
Lundagård förtjänar något bättre än resonemang av kår-Kents typ.
Over and out.
