Debatt:Genusfascismen i Lund

- in Debatt
@Lundagård

Var är de kritiska rösterna? Vem vågar säga ”Fuck you, fuck you, fuck you!” till genusfascismen? Det skriver Steven Sampson, docent i Socialantropologi, i ett debattinlägg mot genuscertifieringen vid Lunds universitet.

Universitetet är snart den sista arenan i samhället där man uppmuntras till att ställa alla möjliga frågor, där all konventionell kunskap är föremål för debatt och där diskussionsklimatet är menat att vara både frisinnat och tolerant. Vi är här för att producera och förmedla kunskap och för att ställa frågor om andras och om vår egen vetenskap.

Och skulle någon komma och säga att ”vi har en kunskap som skall förmedlas”, att det skall vara ett särskilt ”perspektiv” på undervisningen och att man ska kontrollera att du lever upp till detta, ja då bör man protestera.

Så hände det en dag i juni, mitt under sommarsemestern, att samtliga medarbetare på Samhällsvetenskapliga fakulteten fick ta del av slutrapporten från projektet om genuscertifiering. Genuscertifieringsprojektet leddes, på uppdrag av rektor Göran Bexell, av professor Tiina Rosenberg från Centrum för genusvetenskap. I gruppen ingick bland annat representanter från samtliga fakulteter, LTH, Administrationen och SACO. Projektets syfte är dolt i en massa fina ord om jämställdhet och lika möjligheter för män och kvinnor. I verkligheten är det en grov inskränkning av den akademiska friheten.

Genuscertifieringen är tänkt att ”bevaka att relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning”. Varje program och kurs skall få en genuscertifieringsstämpel. Universitetets lärare skall tvingas till att vara ”könsmedvetna” och bland de studerande skall det finnas en genusombudsman.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa. Vi lärare skall värderas och bedömas utifrån vår könsmedvetenhet, och detta av experter på området. Det är ingen hemlighet att dessa experter kommer från professor Tiina Rosenbergs eget Centrum för genusvetenskap. Med andra ord, det är ett ypperligt tillfälle för genusvetenskap att göra sig oumbärligt för Lunds universitet.

Genuscertifieringen har stora ambitioner. Enligt rapporten är universitetet präglat ”av en genusordning, vilket påverkar exempelvis undervisningens former och innehåll, samtalston och språkbruk”. Genuscertifiering skall vara vapnet mot detta maktmissbruk, som man menar försiggår på universitetet.

Här har vi ett projekt som nu påtvingas samtliga föreläsare på universitetet. Genusbegreppet skall användas till att avslöja alla former av ondska. Därför skall vi ”ta hänsyn till fler faktorer än kön, såsom etnicitet, klass, sexuell läggning, ålder, funktion, religion, och andra samverkande och varandra förstärkande maktordningar”. Med genusbegrepp och maktteori kan de goda vinna över de onda. Kampen skall föras i varje föreläsningssal. En genusvetenskapens ”lilla röda” kan inte vara långt borta. Politiska projekt som könskamp, klasskamp och antirasism tränger in, som vore de intellektuella inriktningar eller pedagogiska hjälpmedel. Genuscertifiering är ”politik” i dess sämsta form.

Genuscertifieringens arsenal i könskampen är följande: Det skall ställas “krav och kriterier” som definieras i ett så kallat ”normerande dokument” – här har vi alltså genusforskarens ”lilla röda”. Vi lärare skall genomföra en ”genus-självdeklaration” där vi bekänner våra svagheter. Med denna genuskontroll följer ofrånkomligen extra utbildning, eller skall jag säga ”omskolning”? Här skall vi utöva självkritik och komma fram till den korrekta ”könsmedvetenheten”. Varje kurs och institution skall granskas av ”ett oberoende och kompetensprövat kontrollorgan, något som ger en större tilltro till certifieringen”. I den riktiga världen kallar man det byråkrati. Krav, regler, granskning, kontroll – vem hade kunnat tro att en professor i ett hyperkritiskt och maktavslöjande ämne som genusvetenskap skulle ligga bakom en sådan byråkrati? Genusvetenskaplig forskning sysslar allt som oftast med att avslöja ”härskartekniker”. Här får vi i stället ännu en sådan.

Varför medverkar då institutioner i vad som bara kan beskrivas som överbyråkrati? Det är lätt att förstå vad som ligger bakom intresset på Centrum för genusvetenskap: de blir genuscertifieringskonsulter. Övriga institutioner skall nu ingå i ”någon form av offentligt rankningssystem där institutioners förbättringar och konkreta satsningar på genusperspektiv i undervisningen och genusmedveten undervisning synliggörs”. Med andra ord: det handlar om ”naming and shaming”. Projektgruppen medger att ”certifiering alltid innehåller inslag av kontroll”, men de vill ”erbjuda institutionen stödfunktioner”. Det är gammalt hederligt svenskt förmynderi, nu maskerat som pedagogik.

Enligt rapporten skall vi stackare nu utveckla vår ”genuskompetens” på olika sätt. Det skall kontrolleras huruvida kurslitteraturen innehåller böcker skrivna av kvinnliga författare samt om litteraturen har adekvat genusperspektiv. Lärare måste gå på genuspedagogiska kurser för att lära sig det riktiga tankesättet, och ”relevanta frågor om genus” skall tas upp i examinationen.

Mer precist vill projektgruppen hjälpa de lärare som brister i sin genuskunskap att få mer ”genusperspektiv i undervisningen”. All undervisning skall inkorporera genusforskning ”som länge varit en etablerad och betydelsefull del av den vetenskapliga kunskapsproduktionen” – jo, vi hör dig Tiina.

För att rädda studenterna från lärarens inkorrekta åsikter förordar rapporten att vi bör ”beakta samtalsklimat”, och utveckla en ”systematisk strategi för varierande gruppindelning”, (vad är det?!) allt under överinseende av ett ”genusombud”. Lärare skall ”reflektera … över vilken makt och möjlighet hon/han har att påverka uttryck för maktstrukturer” i undervisningen. Vi skall se efter att ”talartid fördelas mellan kvinnor och män” och vi skall vara uppmärksamma på (ospecificerade) ”härskartekniker och bekräftelsetekniker”. Läser man projektgruppens rapport kan man tro att Lunds universitet är en slags Guantanamo, där sadistiska och ignoranta lärare utövar tortyr och trakasserier gentemot hjälplösa studenter. Don’t worry! Genuscertiferingen är här!

Genom genuscertifiering får vi genuskontroll. Och om vi lider brist på det får vi frågan på enkäten: “Används kompetensen som finns på Centrum för genusvetenskap?”. Man frestas till att tro att hela upplägget är framställt enkom för att skapa arbetstillfällen på Centrum för genusvetenskap. Projektet medger att det varit en kamp att införa genuskontroll: ”att genomslagskraften inte har varit tillräckligt stor”. Ja, varför har ingen lyssnat på dem? Rapporten avslutas med att professor Tiina Rosenberg och projektgruppen tackar rektorn Bexell för chansen med att arbeta med genuscertifiering.

Det är slående att en så okritisk rapport, som uppehåller den ena byråkratiska kontrollinstansen efter den andra, en rapport som avslutas med att tacka rektorn, har författats av personer som har rykte om sig att inte väja för kritiska ställningstaganden och reflexiv, maktkritisk teori. Professor Rosenberg har länge varit en aktiv kritiker av dolda maktmekanismer oavsett var de förekommer – till och med i en satirisk körsång. Men när det kommer till genuscertifieringsprojektet är all kritik försvunnen, även självkritik. Genuscertifiering är, tvärtemot, maktens sanna ansikte. Det är genusfascismen.

Tyvärr är genuscertifiering bara ett av många projekt inom universitetets new public management-strategi. Dessa tilltag talar fint om ”kvalitetsförbättring”, men samtidigt viner den byråkratiska piskan: får jag stämpeln ”godkänd” eller blir jag ”underkänd”? Påhitt som genuscertifiering är egentligen inget annat än förmynderi, byråkrati och ideologisk likriktning. Dessa tilltag borde mötas med kritik från hela universitetet—män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers.

Men var är de kritiska rösterna? Vem vågar säga ”Fuck you, fuck you, fuck you!” till genusfascismen?

Läs Lunds universitets rapport här.

Text: Steven Sampson, docent i Socialantropologi vid Lunds unviersitet

Facebook Comments

You may also like

Lundagård.se tar sommarledigt

Nu är det dags för lundagård.se att ta