I civilisationens tjänst

Svante Nordin är professorn i idé- och lärdomshistoria som har gått från intellektuell marxist till skribent för nykonservatismens flaggskepp. Under 55 minuter berättade han om sin bildningsmission, brytningen med marxismen och humanioras förfall.

1005-REP-Svante-Nordin-(DP)Författaren eller Professorn som sitter i sitt elfenbenstorn är ett välkänt motiv. Svante Nordins arbetsrum på Kulturanatomens andra våning befinner sig inte långt därifrån. När man går över tröskeln till det spartansk inredda rummet är det som om väggarna vill säga: ”Här huserar Kunskapen, visa tillbörlig aktning.” Samtidigt är det en missvisande beteckning. Svante Nordins kritikerrosade biografier över Ingmar Hedenius och Fredrik Böök har förlänat honom ett namn vida känt utanför universitetsvärlden.

För två år sedan kom han ut med boken ”Humaniora i Sverige. Framväxt – guldålder – kris.” I den tecknade han bilden av de humanistiska vetenskaperna i fritt fall, en konsekvens av marxismens försök till inträde i de svenska universiteten och som i sin tur banade vägen för allsköns postmoderna teorier. Empirin fick stryka på foten och den seriösa forskningen kastades ut med badvattnet. Resultatet ser vi idag i form av framväxten av discipliner som till exempel genusvetenskap och postkolonialism. Reaktionerna på landets kultursidor lät inte vänta på sig. Indignerade fördömanden verkade jämsides försiktig kritik.
– Ofta när man pratar om humanioras kris så har man talat om pengar och minskade anslag, jag väljer att inte föra den diskussionen överhuvudtaget, säger han.

Nej, han vill i stället se saken i ett annat ljus. Han gräver i de idéhistoriska katakomberna och finner där en viktig slutsten: moderniteten. Enligt Svante Nordin är det modernitetens arv som lett till den existentiella kris som humaniora genomgår. Moderniteten är enligt honom den period som är mest historielös eller som har den tunnaste relationen till historien av alla tidsåldrar.
– Enligt Svante Nordin är det modernitetens arv som lett till den existentiella kris som humaniora genomgår. Vår tid är enligt honom den period som är mest historielös eller som har den tunnaste relationen till historien av alla tidsåldrar

Moderniteten har alltså upplöst vår förbindelse till det förflutna, eller åtminstone naggat förbindelsen rejält i kanten. I varje fall om man talar om den moderna, västerländska människan, menar Svante Nordin. För en muslim är Koranen fortfarande förpliktigande medan vår egen religiositet har förpassats till historiens museum, vid sidan av spinnrocken och ringbrynjan.
– Och det som du kan säga om religionen kan du säga rent allmänt om det förflutna, om det konstnärliga eller det filosofiska arvet. Detta är en viktig del av det jag talar om, om hur man kan legitimera historisk forskning eller humanistisk-historisk forskning i det nya tidsläget.

Som så många andra ur sin generation titulerade sig Svante Nordin i sin ungdom som marxist. Han var med i kretsen kring tidskriften Zenit, ett forum för intellektuell marxistisk debatt. Men sedan kom brytningen. Desillusioneringen med den reellt existerande socialismen blev för stor. Muren föll och Plechanov byttes ut mot Platon. Historien hade kunnat stanna där. I stället gjorde Svante Nordin en helomvändning och nöjde sig inte enbart med att ta avstånd från marxismen, utan positionerade sig också på politikens högersida.

Med jämna mellanrum figurerar Svante Nordin i tidskriften Axess. Jag frågar om det finns någon tanke bakom detta, en principdeklaration att låta sina alster förekomma bland den svenska nykonservatismens flaggskepp.
– De säger många saker som ligger väldigt bra i linje med det jag brukar säga. Försvaret för civilisationen är ju ett genomgående drag i det jag försöker skriva och göra, jag ser försvaret av bildningen som en del i detta, säger han.

Och kanske säger han inte detta i egenskap av skribent bland andra, utan snarare som vördad ålderman för den nykonservativa familjen. I det kulturkonservativa korståg som leds av Axess har han blivit en kraft att räkna med genom att han en gång i tiden stod på andra sidan av barrikaderna.

Om den nya vänsterns stora idoler, tänkare som Antonio Negri och Immanuel Wallerstein, har han inte mycket gott att säga. ”En intellektuell kollaps” kallar han det, utan att darra på rösten.

Överhuvudtaget menar han att den nya vänster som uppstod i ruinerna av murens fall förvridits intill oigenkännlighet.
– I dag finns det ingen vänster som bygger kring marxismen eller tron på socialismen, utan i dag är vänstern snarare antimodernistisk. Den är oerhört pessimistisk och den förkastar varje idé om framsteg.

Men hur känns det då att bo i det röda Lund? Staden där unga, radikala studenter år efter år fortsätter att affischera, demonstrera och mana till samhällsförändringar?
– Ibland kan jag tycka att det är lite patetiskt att generation efter generation inte kommer längre. Kan de inte hitta på något nytt, finns det ingen upprorsanda hos de unga, måste de traska i våra gamla fotspår? Men de får göra som de vill, är han snabb med att tillägga.

Hur någon fortfarande kan betrakta sig som marxist utan att förlora sin intellektuella hederlighet, är för Svante Nordin obegripligt.
– Man träffar ibland personer som deltog i många debatter som unga studenter och som på något vis fortfarande har sina ungdomsidéer intakta. Men det beror på att de inte har tänkt särskilt mycket på de där sakerna under tjugo, trettio år. Det enda sättet att inte förändra sina idéer, det är att inte tänka.

Men har inte de flesta övergivit dogmatismen, tagit avstånd från determinismen och istället använt sig av marxismens systemkritik för att förstå samhället?
– Jo, det har de säkert, svarar han.

Och sedan säger han inget mer. Men varför skulle han behöva göra det? Marxismen är död. Och Svante Nordin sitter numera tryggt på rätt sida av historien, där han påminner om Arthur Koestler. Eller var det David Horowitz?

Text: Karl Eckhardt
Foto: David Polberger

Facebook Comments

You may also like

Rapport från medelåldern

Lund svämmar återigen över av nya och gamla