När P3 1996 utnämnde Lund till årets Popstad blev det också början på slutet av en gyllene musikalisk era.
Samtidigt som projektet Popstad Lund levererar en nostalgitripp konstaterar Lundagårds Esau Alcona att dagens generation nöjer sig med att blicka tillbaka.
Under de gyllene åren eller mer specifikt 1971-1996 var Lund en av Sveriges hetaste musikstäder. Den numera nedlagda men nationellt välkända konsertlokalen Olympen öppnade sina portar 1971 bredvid det nybyggda bostadsområdet Sparta. En storsatsning för kulturlund och en lämplig ersättare för AF-borgens små lokaler. 2 500 platser allt som allt. Redan året efter invigningen kom stora världsstjärnor till den relativt lilla lokalen. Alice Cooper, Paul McCartney, Santana, Steppenwolf och resten är musikhistoria.
Anders Mildner är kolumnist på Svenska Dagbladet men även en av initiativtagarna till Popstad Lund – ett paraplyprojekt som ska mynna ut i en utställning på Kulturen och en bok.
– Syftet med utställningen är att skildra en tid i stadens historia. Vilken betydelse den populärkulturella vågen som svepte över staden hade, säger han.
Anders Mildner och hans band Beagle var högst delaktiga i den kulturella flamma som spred sig likt en löpeld genom Lund. Han menar att man kunde konsumera musik på ett helt annat sätt än i dagens samhälle. Då låg skivbutikerna tätt och man kunde hitta allt som kunde tänkas i musikväg.
Folk å Rock, skivbutiken som numera huserar i Malmö, hade en smått legendarisk kulturstatus när det begav sig. Här kunde även den mest kräsna musiknörden stilla sin hunger. Här fanns också Ajax Musik som var ett ställe för tonårskillar med gitarrdrömmar. Musikboden var en annan affär som lockade många intresserade.
Blekingska hade sin pop och Smålands hade sin rock. Men Lund bubblade även av livespelningar och klubbar som gick bortom studentnationerna. Gamla elverket på Winstrupsgatan, eller Watt som det hette i folkmun, hade både teater och musik. Här spelades det även in musikvideos till band som Rednex, Lena PH och Swedish Erotica. Klubb Kashban låg på Stora Fiskaregatan och var ett litet hus inne på en gård som fungerade som klubb och spelställe för många lokala band. Palladium på Stora Södergatan var en annan populär klubb som tidigt fick en spelning med Kent.
När P3 1996 utnämnde Lund till årets Popstad riktade kultursverige blickarna mot studentstaden. Det blev en tredagars musikfestival som lockade tusentals människor från hela landet. Åtta av nio liveband under festivalen var från Lund eller övriga Skåne.
Men det var då. Dagens Lund ser annorlunda ut. Forna spelställen står tomma och många lokaler har sålts och gjorts om. Folk å Rock har blivit Turistbyrå, Palladium bytte namn till Basilika men såldes sedan och blev dagens Pavement. Den sista konserten på Olympen var med Thåström 2009 och nu ska allt byggas om till gym. Mejeriet har mist sin forna glans och lockar inte lika många internationella artister.
Dagens musiknationer begränsas till Smålands, Blekingska och Sydskånska. Det är de enda ställen som stundtals kan konkurrera med mer etablerade konsertarrangörer utanför studentlund.
Risken finns att allt detta försvinner om inte nationerna lägger ner tid men framför allt resurser på att bevara det lilla man har – en livescen. Något jag lärde mig som tidigare förman för en av Sydskånskas musikklubbar. En lärdom man bör vara medveten om även om man inte är aktiv inom en studentnation. Eldsjälar finns det gott om men kväver man deras kreativitet med byråkratiska medel och knappa resurser utan att vare sig tro på dem eller uppmuntra dem kommer allting så småningom falna och dö ut.
samtidigt beslutar kommunalpolitiker att anlägga stora shoppingcentra som på sikt kan tömma stadskärnan och konserter flyttas till diverse idrottsarenor i stället för ändamålseniga konsertlokaler. Ekonomisk vinst är en viktigare faktor än kulturell rikedom.
Det har blivit ekonomiskt olönsamt att bedriva en effektiv konsertverksamhet. Musiken är en industri som har blivit, eller tvingats bli, professionaliserad. Skillnaden mellan band från de gyllene åren och dagens är att det inte fanns exempelvis några back-drops eller övrig scenproduktion. Produktionsbolag, bokningsbolag, agenter och PR-byråer hade inte en lika stor roll för prissättningen på ett band som i dag. Att boka ett band är numera en konstform som är svår att bemästra.
Malmö har tagit över stora delar av den forna klubbkulturen tack vare att aktörer är villiga att satsa både tid och resurser. Arbetarstaden med de relativt sett äldre människorna har bytts ut till yngre människor med andra behov. Detta kan vara en av orsakerna till att kulturintresserade lundastudenter bor i Malmö. Det är där möjligheterna finns.
Vi har alla ett kollektivt ansvar för vår egen kultur. Kultur kommer från den lilla människan, från dig och mig. Det är genom våra gemensamma krafter som vi kan skapa en frodande kultur.
Går det att återfå det som en gång var? Anders Mildner säger nej. Han menar att popkulturen skapades som en motreaktion mot någonting och dagens samhälle är alldeles för komplext för att man överhuvudtaget ska gå i dessa tankar. Vad ska man vara anti mot?
Frågan är om vi vill ha den kulturellt bubblande stad som fanns under 90-talet. Det är kanske så att tanken om en ny gyllene era, en ny popstad, är förpassad till nostalgisk eftertanke. Vi nöjer oss med att vandra längs Kulturens korridorer och titta på fotografier över människor som verkar ha roligare än oss. Vi nöjer oss med att få allt serverat och inte skapa någonting själva.
Många klubbar i Lund spelar samma sorts musik, mainstream är nyckelordet och något alternativ finns knappt. Bristen på kulturell mångfald hämmar Lund som stad.
Vi kanske inte vill ha ett nytt 90-tal men om det innebär ökad kreativitet och kulturella nydaningar bör vi starkt överväga det. Att vrida tillbaka vår kulturella utveckling till ett stillastående tillstånd är en ren tragedi.
