Avståndet mellan arbetar- och akademistäderna är lika långt som någonsin. Lorena Toro Meneses läser två aktuella böcker om en svårintagen studentvärld.
Johan Kraft tillhör stenkickarklassen och han sparkar undan stenarna längs den knöliga vägen från miljonprogrammet i Malmö till studentlyan i Lund. I Torbjörn Flygts Outsider är Malmö den föränderliga staden som skiftar kulturell, social och ekonomisk prägel. I Malmö byggs Hilton-
skrapan medan Johan Kraft sitter på sitt studentrum och tentapluggar. Efter studierna i Lund har Malmö ömsat skinn från blåställ till en tjusigare tjänstemannakostym. I Lund konserveras emellertid traditionerna som förs vidare till nya studentkullar, med siktet inställt på att erövra landets toppositioner. Det mesta förblir detsamma i Lund, som fungerar likt ett reservat för barnen som är infödda i landets finaste hem. En kopia av Sam Ask – som i början av 1900-talet var en galjonsfigur inom det lundensiska studentlivet – traskar fortfarande runt i Lundagård med sina lärljungar i tätt följe. År ut och år in.
Jo, visst slinker en och annan flitig klassresenär igenom den hårda utgallringen. Johan Kraft är en av de få arbetar-
barn som får nöjet att sitta bredvid landets intellektuella elit.
Det beständiga i Torbjörn Flygts beskrivning av Lund består av de besynnerliga studenttraditionerna, som studenterna håller kärt och som ingen utanför den akademiska världen förväntas förstå sig på. Traditioner som har släpats in i 2000-talet. När Johan Kraft studerar i Lund är det 80-tal, men skildringarna av den ”studentikosa humorn, den inverterade ironin, ordnar och sällskap och nationer” skulle kunna vara tagna från dagens studentliv.
Jens Liljestrand är en annan författare som i sin senaste roman Adonis, berättar om den lundensiska andan. Här finns också den inverterade ironin i traditioner som är inkapslad i sin härdade form. Det är konventioner som har inrättats av de övre samhällsskikten i Lund.
Både Flygt och Liljestrand fångar en jargong hos de övre klasserna, ett manér som går ut på att förringa prestigen av sina studenthem och flotta kontakter. Adonis bagatelliserar exempelvis en hemit betydelsen av att leva inkvarterad på det anrika studenthemmet Thomanders. ”Jag bodde med elva överliggare i en gammal kåk med tre toaletter och en dusch. Är det exklusivt?” frågar han sig.
När Björn af Kleen skrev sitt reportage om adliga studenter i Lundagård (nr 5/2003) konstaterade han att ”mycket av samtalet med Nils, Claes och Tigge handlar om att de garvar åt sitt adelskap, sina titlar, ungdomsklubbens baler och släktvapnet”.
Jargongen går ut på att blåneka allt, och trivialisera betydelsen av en storstilad examen och inflytesrika bekantskaper. Det är emellertid knappast människorna som har Lunds universitet på sitt CV som kommer att fylla statistiken i stapeln långtidsarbetslösa.
”Det gäller således att plugga som fan utan att låtsas om det, man ska ständigt ge sken av att inte läst en rad förrän sista dygnet” skriver Torbjörn Flygt i Outsider. Studierna blir en ren formalitet, eftersom studenten framställer sig som bildad av sin blotta natur. Det är som att kunskapen redan skulle ligga latent inom studenten och att kunskapen väcks till liv med en lätt touche.
Effekten blir att det framstår som om det vore en slump att just de övre klasserna råkade halka in på toppskolor som Lunds universitet. Precis som om det vore en slump att endast tio procent av landets doktorander har sin hemhörighet i arbetarklassen.
”Det är en slump i samma mening som det är en slump att man i fina familjer lär sig spela piano, franska, bordsskick och konversation, äter fullvärdigt protein och mindre stärkelse samt går på universitet fast man saknar läshuvud” skrev DN:s ledarskribent Lena Andersson när hon kritiserade Thomas Bodström för att han försökte bagatellisera sin härkomst från den svenska sosseadeln och få sig själv att gnistra som en self-made man.
Det är förstås långt ifrån alla studenter i Lund som agerar likt hemiten i Adonis, men jargongen finns där och Torbjörn Flygt och Jens Liljestrand sätter fingret på den.
I berättelsen om Malmö-Lund framstår universitetsstaden som den orubbliga klippan där konservativa studenttraditioner alltid har haft en central roll. Malmö å andra sidan är staden i förändring, som har lämnat sitt plågsamma arbetararv bakom sig. Johan Kraft stöter visserligen på en och annan arbetare, men deras liv får ingen framskjuten plats i berättelsen om Malmö.
Det är emellertid bara på ytan som Malmö har krängt på sig tjänstemannens kostym. Under Malmös nya kostym finns en kropp som är arbetarens kropp. Kristian Lundberg har därför rätt när han i Helsingborgs Dagblad (12/9) kritiserar Torbjörn Flygt för att låta hela Malmö genomgå en klassresa. Även hans morsa Berit och syrran med läkardrömmarna lyckas fullborda sina klassresor.
”Varför ska arbetarbarnen läsa? Det här landet kommer alltid att behöva arbetare”, konstaterar en professor i rättsociologi under en föreläsning som Johan Kraft deltar i.
Professorn har fel, eftersom alla människor borde vara förtjänta av bildning.
Arbetarklassen har endast bytt arbetsuppgifter. Städer som Malmö är fortfarande fulla av knegare. Professorn har därför också rätt. Samhället är i behov av en lågutbildad arbetskraft som utför våra gemensamma samhällsnyttigheter. Utanför bokpärmarna är Malmö fortfarande en stad med morsor som Berit, som oftast inte lyckas fullborda några klassdrömmar. I dag cyklar inte arbetarklassen till Kockums, de cyklar hem till borgarklassen och städar deras toaletter, hämtar deras barn på dagis eller serverar deras mat på någon hipp krog vid den gamla arbetarstadsdelen Möllevången. Klassresor går sällan nedåt i klasspyramiden och klassresan uppåt kommer även fortsättningsvis att vara få stenkickare förunnad.
