Lite mindre skuldsatt för livet

Om samhället ska ta del av vår kompetens bör det också vara beredda att betala för det. Henrik Jonsson söker efter lösningar för att studenterna inte ska betala för sin arbetsplats.

I dagarna beslutade regeringen att sänka räntan vid återbetalning av studieskulder till 1.5%. Så långt allt väl. Problemet är att studenten fortfarande sätts i skuld till en del och betraktas som bidragstagare i en annan, genom att studiemedelssystemet ser ut som det gör. Om vi som samhälle tänkt oss ta del av studentens kompetenser införskaffade på utbildningen måste vi också vara beredda att betala för den arbetsinsats som studierna utgör.

Att man just använder begreppen studielån och studiebidrag är problematiskt. Detta förhandsskapar en föreställning om att den ekonomiska ersättningen för studenter är delad i två incitamentsdelar. Delvis ett lån, som i samhället i övrigt oftast används som finansieringssätt vid större investeringar. Delvis ett bidrag, ett begrepp som är ökänt för att benämna samhällets sista livlina för människor dömda att leva i utanförskap. I Sverige finns bl.a. socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag och – studiebidrag. Studenten kan alltså med fördel ses som en blandning mellan en bostadsspekulant och en Fas 3-arbetare.

Man kan för all del hävda att studier är en investering. Att det är något som ska betala av sig senare, högre upp på samhällsstegen. Men är investerandet färdigt på examensdagen? Knappast. Varje arbetstillfälle är en ny investering där man, precis som på universitetet, ska visa vad man går för. Belöningen är ytterligare avancemang. Men aldrig skulle vi väl ta lån för att finansiera ett arbete som konsult på ABB eller som översättare på Bonniers förlag bara för att vi använder det som trampolin till högre befattningar?

Det är tid för studielön. Nu fick du som läsare förmodligen röda fanor hotfullt vajande för ögonen och kramar extra hårt om den del av din inkomst som inte redan går till skatter. Men det är en åtgärd som skulle trissa upp studentens status ofantligt. Jämfört med fyrtiofemton jobbskatteavdrag är det inte heller en speciellt dyr reform. Jag gjorde själv en (förenklad) beräkning för halvtannat år sedan, och det ger ett entydigt resultat. Istället för fullgod studielön tvingas tidigare studenter en gång i kvartalet betala tillbaka av sina under studietiden intjänade slantar. Inte någonstans är detta värdigt en arbetsplats.