Hemligheternas beskyddare

- in I soffan

Varför skriver vi dagbok, och hur privat är egentligen innehållet? Vem får läsa och vem är mottagaren? Tre dagboksfantaster och en reporter sammanstrålade för att prata om den käraste av böcker.

Kristin Nordin: För mig är dagboken ett slags instrument för att peppa mig själv eller för att fokusera på bra saker. Det handlar inte så mycket om att jag dokumenterar min dag. Om 30 år kanske det är så, men nu är det mest för att få fram det jag vill fokusera på.

Emma Willman: För mig är det en ventil. Just nu testar jag en ny variant. Jag skriver varje morgon och varje kväll. Det känns jättebra, annars kokar min hjärna över.

Christina Sjöblad: Jag har forskat på 1700-1800-talsdagböcker och det visar sig att det är väldigt skilda motiv som man har när man skriver dagbok. De två tydliga riktningar som finns inom dagboksskrivande är dels den praktiska, som till exempel bondedagböcker för att hålla koll på skörd, slakt och arbetsåret. Men sen finns det också de introspektiva dagböckerna där man skriver för att reda ut problem och komma till klarhet med varför man handlade på ett visst sätt.

Hur hittar man en röst när man egentligen inte skriver för någon alls?

Kristin Nordin: Jag har varierat i krav som jag har ställt på mig själv. Ibland ritar jag bara något eller skriver en lista på hur saker ska vara. Ibland kan jag vilja att den ska se ut som en dagbok av Hemingway, med tankar och argument hit och dit.

Emma Willman: Det är spännande för jag har olika böcker, så det är som att jag har olika röster i dem. En som är för dikt, skapande och kreativitet och en som är min egen personliga ventil.

Christina Sjöblad: Det handlar mycket om vem jag skriver för och till. De som skrev dagbok på 1700-talet skrev ofta för sina barn. Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta skrev till och för sin bästa vän. Under 1800-talet blev dagboken mer sluten och introspektiv, medan man under 1700-talet tänkte att den skulle kunna läsas av barn och släktingar.

Kristin Nordin: När man skriver ”Hej kära dagbok!”, vem skriver man till då?

Emma Willman: Det kanske är en ingångsvinkel till att skriva dagbok, för att konkretisera till vem man skriver.

Christina Sjöblad: I Anne Franks dagbok är det tydligt, för hon hittar på en väninna som hon skriver till. Det blir som ett brev till en vän.  Då kan man också fundera över skillnaden mellan dagboken och ett brev. I brevet har du en adressat, medan dagboken är mer introspektiv. Rent litterärt finns det en intressant likhet.

Får man läsa andras dagböcker eller är det förbjudet?

Kristin Nordin: Jag skulle säga att det är lite förbjudet, absolut.

Christina Sjöblad: Det tycker jag också. Andras dagböcker får man bara läsa om man har tillstånd. Det märks väldigt tydligt om man tittar bakåt i tiden att människor försöker skydda sina tankar, ibland genom chiffer till exempel Victoria Benedictsson. Hon ser sina dagböcker som privat område, men om man långt senare läser hennes texter kan det stå ”Du som en gång kommer att läsa detta, tänk på…”. Så hon har ändå någonstans tänkt att de kommer att läsas i framtiden, men mot nuet och mot de närmaste har hon velat skydda sig.

Är sociala medier, som Facebook och bloggar, på väg att ta över dagbokens funktion?

Christina Sjöblad: För mig verkar det väldigt främmande att lägga ut sina tankar på nätet. Vem skulle vara intresserad av att läsa det?

Emma Willman: Nej, jag bloggar inte. Jag har faktiskt en gång haft en blogg men jag skrev bara två inlägg, sen dog det ut. Bloggen blir som en annan röst. Det som funkar för mig är att skriva i min egen bok, det är det jag brinner för och jag vill uppmana folk att prova det!

Kristin Nordin: Jag tror inte att de fyller samma funktion. De som redan är inne på att skriva dagbok kommer inte att byta. Det ena ersätter inte det andra.

Christina Sjöblad: Är inte bloggen mer att se som ett brev man skickar medan dagboken är något privat som man skriver för sig själv? Behovet av att tala till sig själv kvarstår och dagboksskrivandet kommer nog inte att dö ut.

Finns det någon genusaspekt på dagböcker?

Christina Sjöblad: På 1600- och 1700-talen var det många män som skrev dagbok och då var det ämbetsdagböcker i rikets tjänst. Det finns också krigsdagböcker bevarade från Karl den XII:s tid och från krigsfångarna i Ryssland. Under 1800-talet rådde ett uppsving för den kvinnliga dagboken. Det passade många kvinnor som inte kunde gå ut i offentligheten. De kunde sitta och skriva dagbok i hemmet och samtidigt övervaka hushållet. Intressanta kvinnodagböcker är läsdagböcker av exempelvis Elin Wägner och Ellen Key. Där har de skrivit ner vad böcker de har läst handlar om och gett ett omdöme. Det har jag själv praktiserat och det är väldigt kul. Man formulerar sina tankar om en bok och sen glömmer man den inte lika lätt och kan gå tillbaka.

Kristin Nordin: Man kan göra dagbok för många olika saker: filmer, träning, mat, teater…

Emma Willman: Och för kaféer! Jag har en kompis som gjorde det och betygssatte varje ställe hon varit på.

Christina Sjöblad: Nu skriver jag inte dagbok, för jag har läst så många i min forskning… Men under resor kan jag skriva, när man ser världen med otvättade ögon.

Hade ni kunnat tänka er att läsa upp er dagbok?

Kristin Nordin: Inte bara ta upp en slumpmäsig sida och läsa, men om man får välja ut ett parti.

Emma Willman: Ja, om jag får redigera lite. Men jag skulle inte vilja att folk skrattade åt det, kanske lite i samförstånd möjligen. Samtidigt är det är ju ett fint sätt att öppna sig och få andra människor att känna igen sig.

Christina Sjöblad: Anaïs Nin, en känd dagboksförfattare, har sagt att den komplexa dagboken går ”into the self and into the world”. Dagboken har två vägar. Den riktigt stora dagboken, som Virginia Woolfs, är både en människoskildring, en introspektiv skildring av människans svackor och höjdpunkter, och en tidsskildring. Victoria Benedictsson är ett bra exempel på någon som skildrar den kvinnliga konstnärens problematik på 1880-talet: att bli publicerad, recenserad. Men samtidigt är dagboken en tidsskildring av livet i lilla Hörby och människorna som levde där. Jag menar att den verkligt intressanta dagboken är den som är introspektiv, men som samtidigt är en tidsskildring.

Text: Hedvig Areskoug.

About the author

Hedvig Areskoug var tidigare reporter och studentlivskrönikör. Våren 2013 bloggade hon på Bytisbloggen under sin utbytestermin i Bologna i Italien.

Facebook Comments

You may also like