Statsminister-Fredrik

- in Porträttet

Han är en välklädd kosmopolit som ständigt stormar fram mot nya mål. Men med drömmen om den perfekta karriären följer en hel del krav. Dels från omgivningen men kanske framför allt från Fredrik Beckvid Tranchell själv.

Fredrik-Beckvid-Tranchell(JH)För många lundastudenter är Fredrik Beckvid Tranchell ett välkänt ansikte. Kanske har han setts vid någon av Utrikespolitiska föreningens föreläsningar,  men framför allt är det den lite snobbiga klädstilen som väcker uppmärksamhet.

Med kostym i tweed och välputsade skor kan han tas för student på en finare engelsk privatskola. Själv beskriver han det som ett klassiskt herrmode med modern twist.

I vår gör han sin sista termin i Lund. Efter C-uppsatsen i statsvetenskap tänker han flyga till Kalifornien för att plugga, helst på Berkeley utanför San Francisco.

– Jag kommer inte sakna Lund. Tre år räcker.

Kanske är det inte så mycket Lund det är fel på. Snarare speglar hans bestämda svar något annat. En inneboende rastlöshet och en ovilja att stå och stampa på en och samma plats alldeles för länge.

Hösten 2009 var då Fredrik Beckvid Tranchell tog sitt pick och pack och lämnade hemstaden Göteborg för att börja plugga i Lund. Att börja läsa på universitetet var en frihetskänsla, säger han i dag.

– Det var väldigt kul att få ta eget ansvar, att engagera sig och bara få göra exakt vad jag själv ville. Just att få förverkliga sig själv var häftigt med att komma till Lund.

Som novisch började han engagera sig på flera olika sätt, som programansvarig på Utrikespolitiska föreningen, sekreterare i Röda korsets ungdomsförbund i Lund och debattklubbsarrangör. Men när tiden inte räckte till blev han tvungen att välja. UPF, en förening med närmre 1 000 medlemmar där han kunde diskutera utrikespolitik och som varje vecka anordnade föreläsningar med såväl diplomater, politiker och journalister, lockade mest. Sedan han sommaren 2011 valdes till ordförande har han haft som främsta mål att göra organisationen öppnare.

– Det finns en bild av att UPF skulle vara en stängd organisation, vilket kan leda till att folk drar sig för att ge sig in i föreningen. Vi vill visa att det inte är så och öppna upp det mer.

Som exempel nämner han mentorsverksamheten. Tidigare var det två ur styrelsen som bestämde vilka som skulle tilldelas en diplomat som mentor. I år har man låtit tre mastersstudenter på PA-programmet göra urvalet.

– Jag hoppas studenterna tycker det är rättvisare att uttagningen görs av folk som inte är direkt involverade i eller känner någon annan i föreningen.

Efter fem minuter av intervjun sätter Fredrik Beckvid Tranchell sin telefon på ljudlös. Då har den plingat till ungefär en gång i minuten. Sist är det föreningens PR-ansvarige som vill önska lycka till. UPF tar honom ungefär 25 timmar i veckan utöver skolan.  Jag frågar om han brukar kunna koppla av.

– Det blir lätt ett beroende. På kvällarna kan det vara något telefonsamtal som måste göras, och jag kollar alltid mejlen precis innan jag går och lägger mig och när jag vaknar. Jag är ju uppkopplad hela tiden vilket kanske inte är så hälsosamt.

I stället är det saker ”som inte måste göras” som prioriteras bort i hans planering, som till exempel det sociala livet.

– Jag kan inte hänga med på allt jag skulle vilja göra. Ofta får man tacka nej. En enkel fika är ganska svårplanerad.

Med längtan i blicken minns han tillbaka på en helg i Köpenhamn.

– Det var något fel på mitt SIM-kort så jag kunde varken koppla upp mig på telefonnätet eller ha tillgång till internet. Jag kunde inte få några mejl eller samtal på hela helgen. Folk trodde jag hade gått och dött eller någonting, säger han och skrattar, innan han fortsätter:

– Men det var ganska skönt att slippa det.

Ambitionerna, rastlösheten och kraven på sig själv lyser ofta igenom när Fredrik Beckvid Tranchell pratar. Mycket handlar om att skaffa sig en bra karriär.

– Jag skulle vilja jobba inom en stor internationell organisation med frågor som jag är intresserad av. Sen vill jag ha ett arbete där man får uppskattning för det man gör och har möjlighet att avancera. Som sagt, jag vill komma framåt. Jag kan också tänka mig att gå från det ena uppdraget till det andra, så man känner att man är i rörelse.

Varför är det så viktigt att komma framåt?

– Jag har en rastlös personlighet. Nu börjar jag till exempel tröttna på Lund. Jag vill vara där det händer och känna att jag har inflytande. Det är en häftig känsla att kunna göra ett avtryck, att åstadkomma något. Det ger tillfredställelse.

Fredrik hymlar inte med att jobbet är en viktig del av livet och identiteten. Målet är en diplomattjänst, men han erkänner att han har en romantiserad bild av yrket som kanske inte stämmer överens med verkligheten.

Har du möjlighet att nå din drömkarriär tror du?

– Jag vet inte. Har ingen aning om vad som krävs. Jag tvivlar ibland. Det är verkligen stenhård konkurrens.

Kanske kan Fredrik Beckvid Tranchells höga ambitionsnivå spåras bakåt i tiden. Framför allt tror han att uppväxten har gett honom en stark arbetsmoral.

– Mina föräldrar gav mig väldigt lite i veckopeng. Jag började med att få tio kronor i veckan i femårsåldern och sen höjde de aldrig det där. Det innebar att jag fick  börja tjäna mina egna pengar.

När Fredrik Beckvid Tranchell var åtta år klistrade han snäckor på tändsticksaskar som han sen sålde nere på bryggan. På gymnasiet startade han ett eget företag där han erbjöd sig att fota produktbilder och liknande för företag som inte hade råd att anlita en proffsfotograf. Han berättar att han är uppväxt i en miljö där mycket handlar om företagande och pengar.

– Hela min familj har varit aktiv i det privata näringslivet. När det är middag med familjevänner hemma är det bara snack om olika företag och industri, sånt som jag inte är jätteintresserad av. Just därför tror jag att jag värdesätter UPF så mycket, där man får träffa mycket folk  på den statliga och internationella nivån.

Fredrik Beckvid Tranchell tittar förvånat upp. Jag har just berättat om ett smeknamn jag hört. ”Freppan” och ”Fidde B-T” vet han att kompisarna i UPF kallar honom, men ”Statsminister-Fredrik” har han aldrig hört.

– Kanske är det för att de uppfattar mig som ambitiös…

Jag frågar om han ställer höga krav på sig själv.

– Ja, det gör jag. Men jag kan också känna en press från omgivningen. Ofta får jag höra folk som säger: ”Fredrik, du kommer gå långt”.

Vem säger det?

– Det är kanske från samma personer som kallar mig Statsminister-Fredrik, säger han och skrattar högt innan han fortsätter:

– Folk i UPF, kompisar, eller när man kommer hem och träffar föräldrarnas vänner på någon 50-årsfest. De får det ju att låta som att allt är klart, att jag kan luta mig tillbaka och att allt kommer ske automatiskt. Men så är det ju inte. Det handlar om att ta sig för saker så att man kommer framåt.

Men kan du någon gång känna dig nöjd?

– Ja, när jag lämnat in en stor tenta eller uppsats, då är jag nöjd.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du