När Boelspexet återuppsätter Henry VIII så får publiken en ny chans att roas åt de återuppstådda fruarna. Det blir en ny aktualitetsspäckad återupplevelse, tycker återbesökaren Hedvig Areskoug.
När årets uppsättningen av Henry VII drar igång så sällar sig spexföremålet till en av de föreställningar som återkommit flest gånger i Boelspexets repertoar. Med sina föregångare från år 1994 och 2000 så är det här tredje gången gillt.
Vi får möta de fem skendöda fruarna som ilsket söker revansch på sin före detta man, Henry VIII. Deras tillvägagångssätt är kanske dock inte det mest väntade, då de återvänder genom att utmana honom i en kubbmatch.
Scotland yard har samtidigt fått nys om kungens oegentligheter och det är där som spexets mest oväntade karaktär, detektiven Kitty Drew, dyker upp. Hon blir genast det nya föremålet för Henrys kärlek. Sin präktighet blandar Kitty med sitt attraktiva utseende.
Under föreställningens gång blir vi varse om såväl Henrys temperament, Bödeln och Dödens cyniska humor och fruarnas frigörelsekamp.
Med höstens uppsättning i bakhuvudet är det med viss rädsla jag gör ett återbesök. Att lyckas sätta upp ett succéartat spex två gånger kan vara förrädiskt för såväl spexare som publik.
Att det på det stora hela är samma underfundiga historia som spelas upp gör mig lättad. Det faktum att veckogamla citat som ”Känslorna är lite all over the place” smugit sig in tyder på en vakenhet hos kreatörerna – det är den aktualitet ett spex behöver för att kunna locka sin publik till skratt.
De är i stunder som när Bödeln och Döden sjunger en duett vid flygeln eller när fruarna utklädda till nunnor dansar fram på scenen som föreställningen når de skrattpikar jag minns från förra gången.
Men jag tycker mig ändå ana en ny Kitty som inte lever ut och bjuder på sig själv på samma sätt som förra gången och en rollbesättning som verkar en aning ringrostiga. Jag saknar den improvisation och glädje som jag kunde se i höstas.
Vad som nästan gör mig mest glad är programbladet, utformat som en Kittybok direkt tagen från en hylla på ett av antikvariaten på Stora Gråbrödersgatan. Det får mig att inse att samspelet mellan alla komponenter, inte bara spexarna på scen, utgör den totala upplevelsen. Att som gammal entusiastisk Kittyboksamlare hitta ett nytt exemplar i AF-borgens stora sal gör att jag vandrar hemåt belåten över kvällens helhetsupplevelse.
