I ljuset av sexköp blir smutsen i vår egen ojämställda vardag smärtsamt tydlig. Men kultur är som bäst när den gör oss obekväma. Malte Lindahl ser bioaktuella Elles och reflekterar kring hur vi frisvär oss från ansvar med hjälp av pengar och internetanonymitet.
Ett älskande ungt par. De ser lyckliga ut. Skrattar och kysser varandra insnärjda i vita lakan. Klipp. Hon sover, han lägger en sedelbunt på sängkanten och lämnar det sjaskiga hotellrummet.
Filmen Elles kretsar kring journalisten Anne som jobbar på just tidningen Elle (anar filmens sponsor) som gör ett reportage om två unga kvinnor som säljer sex för att betala sina studier. I skuggan av reportaget börjar Anne, som spelas av Juliette Binoche, ifrågasätta sin relation till sex, pengar och familjen. Ett iskallt och närgånget foto och ett säkert skådespel bidrar till en stark helhet. Det är en film som tvingar tittaren till reflektion.
Handlingen hoppar mellan Annes till synes alldagliga vardagssysslor och de prostituerades vedervärdiga verklighet där hennes liv blir allt annat än trivialt. När Anne kämpar med att få ihop arbetet och samtidigt skicka ungarna till skolan, blir en ung prostituerad kvinna urinerad på. När hennes man uppmanar henne att hålla inne på ”feministsnacket” har en grov våldtäktsscen just utspelat sig och lämnat publiken i ett emotionellt mörker. De enskilda handlingarna hakas fast i större maktstrukturer. Den maktobalans som blir så konkret i prostitution smittar av sig och belyser problematiken i vår egen vardag. Vi i publiken blir axlade ansvaret för förtrycket.
När ljuset i salongen dimmas upp är det ingen som slår ihop händerna och drar ett avslutande garv. Stämningen är dämpad. Frågorna pyser: ”Vad gör jag för att befästa de orättvisor som finns? Och hur kommer det sig att sexindustrin bara fortsätter?” Publiken är unisont gråhårig, endast fem gubbar har masat sig dit med sina respektive. Det är oroväckande och det bekräftar att den känsla jag hade innan filmen delades av andra män. Oron att det skulle bli obekvämt, att jag i egenskap bara av att vara man skulle känna en skuld och ett ansvar.
Prostituerade som i majoritet är kvinnor och den stora delen sexköpare som nästan alltid är män. Ungefär samma fördelning som i publiken. Ett faktum som punkterar argumentet om den frivilliga horan. Hur kommer det sig i sådana fall att den prostituerade alltid är en kvinna? Om det är ett reko yrke, tänker man att det borde vara jämnt fördelat mellan könen på sexmarknaden. Men förtryckande strukturer spelar in. Kvinnan blir ständigt reducerad till sexobjekt och hushållerska.
”Are you also tired of needy western women? Find a Russian wife today!”
I min vardag är det på internet som jag oftast kommer i kontakt med det tvivelaktiga. Vare sig man vill eller inte, befinner man sig i en ständig malström av skeva kvinnoideal, reklam för pornografi och prostitution. Det är vardagsmat och jag har slutat notera det.
Men häromdagen laddade jag ner en dokumentär om prostitution. I annonsfältet bredvid stod det ”Knulla kåt tik ikväll”. Det som fick mig att stanna upp var att Google translate inte riktigt hade hängt med. ”Tik” från engelskans bitch, ett absurt fel som fick mig att garva. Men Google translate kanske inte alls ligger efter. Kvinnan som reducerats till en bitch blir i den lingvistiska bollningen till slut ett husdjur, mannens bästa vän. Inte en medmänniska eller livspartner.
Internet har också förstärkt människans dubbla natur, den offentliga personen kontra den privata. Internet har gett en hel värld för det privata. Du lever med känslan av att gå omkring i en värld där alla har ögonbindel utom du. Öga mot öga är det svårt att ignorera det moraliska ansvar du känner för en annan människa. När närheten försvinner så tystnar också ansvaret och kan ersättas av fientlighet och motvilja och din nästa har förvandlats till ”dom”. Internet befäster rådande strukturer.
I ett samhälle där allt kan köpas, skapar pengar samma distans. Moral kan man betala sig ur. Utåt kan man predika om moral och mot prostitution men man kan alltid köpa sig en moralfri stund på ett hotellrum. Kapitalismen som system ger tummen upp medan den allmänna opinionen buar. Och det är väl i vägandet mellan de dubbla buden som politiker och kändisar ständigt hamnar först i sängen med prostituerade och sen vid den mediala skampålen.
Kultur är som bäst när den provocerar och ifrågasätter, den synliggör och påminner oss om vår relation till omvärlden. Av samma anledning tycker många att detta är när kulturen är som sämst. Vi känner oss obekväma och avslöjade. I Elles blir detta tydligt.
Filmens starkaste bedrift är att den i ljuset av prostitution får publiken att reflektera över ojämställdhet på mikronivå, i den egna vardagen. Det är därför jag älskar Elles. Här sitter jag och har gosat ner mig och gjort mig bekväm och så kommer en film som pekar på skiten och vill få mig att vrida mig ur skinnet. Det är en beklämd känsla som jag tror grundar sig i medmänsklighet.
Det är en känsla att älska och sträva efter. Det är här film kan skapa förändring. Och det behövs, speciellt vad gäller sexindustrin som infekterats av myter som försvarar en av mänsklighetens största grymheter.
