Yes, jag fick träffa Erlend Loe! Eller: Finns det en nordisk litteratur?

- in Nyheter
@Virve Ivarsson

Åh, nu snackar vi. Äntligen börjar det ta sig! Inledde dagens mässa med seminariet Arvet efter Eddan – den nordiska stilen? där noske  Erlend Loe (alias en av världens bästa författare) och isländska Sjón under ledning av den svenska journalisten Alberte Bremberg pratade om huruvida det finns en nordisk litteratur.

Alberte Bremberg hade förberett en karta över ”den nordiska familjen” inför seminariet. På bilden fanns för Danmark Lars von Trier, Tove Jansson för Finland (när publiken fick ställa frågor ställde sig en man upp och sa att han blivit väldigt provocerad av kartan ”Where are the finns? Tove Jansson is swedish!”) Norge representerades av Erlend Loe och Island av Sjón. Sverige representerades – eftersom Alberte Bremberg menade att svenskar lätt känner sig kränkta – ”by a hen” – en bild på en höna (vilket vållade skrattsalvor men  kändes lite överdrivet, Astrid Lindgren hade väl till exempel fått stå där relativt oemotsagd).

Norge och Sveriges litteratur beskrevs som syskon – ”always fighting but in the end they always invite each other to their party” Förhållandet mellan Lars von Trier (Danmark) och ”the hen” (Sverige) beskrevs dock som ”deeply discfunctional”.

– Lars von Trier just don’t care about the hen! Ingmar Bergman won’t answer his letters anyway, so what’s the point?

Men finns det ett litterärt förhållande mellan till exempel Island och Finland? Finns det en nordisk stil? Svaret tycktes redan från början vara ja. Erlend Loe framhöll att vi inte är så olika, bor på samma ställe på jorden och kristnades samtidigt.

– There is a will to kindness in the nordic literature, menade Sjón

och Erlend Loe underströk ordet humanism som viktigt för nordisk litteratur.

Sedan börjades det prata om huruvida man behövde lära sig varandras språk (svaret blev att man borde tvinga skolbarnen att lära sig i alla fall ett annat nordiskt språk) samt om programmet Skavlan. Det senare beskrev av Loe som ”One of the most important things happening to bring us closer together”

Under ytan låg hela tiden – sen bilden på hönan – en diskussion om Sveriges lättkränkthet.

– In Island we think the word ”problem” is swedish, sa Sjòn.

Och Alberte Bremberg sa att det sätt på vilket Erlend Loe beskriver gravida kvinnor i sin senaste bok aldrig hade gått hem i Sverige på grund av ”the war of the könsmaktsordning”. Erlend Loe sa att det måste gå att skämta om detta och la ut en teori om att vi i Sverige inte varit i krig på länge och att vi därför behövde ”somewhere to feel the pain that we escaped”

– Genders exist you know – grow up!

– I’m with you.. but I’m not with my country, svarade Alberte Bremberg, nästan viskandes.

Efter detta blev det ganska tyst i salen. Jag gillar’t. Här hettade det till. Jag uppskattade verkligen Alberte Brembergs skojighet, att hon vågade leka till det i intervjun och att alla vågade säga vad de tyckte spontant. Och författarna var genuint engagerade av ämnet. Sen tycker jag att de missuppfattat hen-debatten och att det är väldigt synd att en relevant debatt avfärdas med ordet LÄTTKRÄNKT (särskilt när det är så lätt gjort)! Men all in all var det bra.

Jag vågade mig fram efteråt. Jag hatar att försöka prata med kända människor som jag beundrar. Jag har typ aldrig gjort det. Men är det Erlend Loe så är det – och då vågade jag. Jag bad om en autograf, frågade om han verkligen inte kunde se någon poäng med hen (Jo, det kunde han, men att skriva generellt som att det inte finns män och kvinnor var han mot) och frågade vilken av hans egna böcker han tycker bäst om. Jag känner mig fortfarande lite pinsam. Men det är en annan bra grej med bokmässan: Man har liksom inte riktigt tid att vara generad.