Vart försvann kristendomen?

Vad talar vi egentligen om när vi talar om idéhistorien, och vilka bestämmer om idéer är av vikt för eftervärlden? Linus Gisborn ställer sig kritisk till att kristendomen under en föreläsning kan sammanfattas på två minuter. Är ”försöka duger” en tillräcklig målsättning i den högre utbildningen?

Min senaste delkurs har bland annat bestått av att damma av gamla böcker och plugga in den politiska idéhistorien. Detta har milt uttryckt varit en otacksam syssla med tanke på hur många, i synnerhet män, som bestämt sig för att systematisera och skriva ner sina teorier om verkligheten.

Föreläsningarna har dock avlöst varandra, det har i vederbörlig ordning skämtats på rätt ställen och diskuterats friskt, powerpointbilder har susat förbi, några ord framkastats, och plötsligt, plötligt flimrade hela kristendomen förbi. Poff! Wow! Det var effektivt, tog bara två minuter och sedan var det klart.

I och med Kristendomen inträdde den ”mörka tiden”, det fanns en powerpointbild med kristna tänkare som inte kommenterades och that’s it. Som om tusentals år med kristen idédominans full av nåd, frälsning och dödssynder knappt existerat.

Det är svårt att legitimera tystnaden kring kristendomens historiska betydelse men ännu svårare att bestämma vad den beror på. Tillgängliga förklaringar kan vara synen på religion som en fossil i ett alltmer sekulariserat Sverige, eller att det vid en svepande blick över det politiska landskapet finns, obeaktat kristdemokraternas förvisso sjunkande opinionssiffror, en tendes som alltmer särskiljer religionen från staten. Religiositet bär därtill på en mångfald av laddningar som kan göra det till ett känsligt ämne med spännvidd från allt mellan starkt socialt engagemang och puritansk fromhet, till abortmotstånd och självmordsbombare.

Kanske är dock svaret på frågan så enkel som att föreläsningstiden är för kort för en nyanserad disponering. Då är det extra viktigt med relevans och representation i urvalet och att detta inte styrs utifrån intressebetonat godtycke.

Studenter som ställs inför nya ämnen befinner sig oftast i en utsatt situation där de inte sällan saknar helhetskunskap, vilket innebär att de till stora delar överlämnar sig åt föreläsare och litteraturen knuten till kursen. Detta är inte så pjåkigt alla gånger. Dock krävs att de åtaganden som kursinnehållet och föreläsarna axlar är rimliga.

Frågan i det sammanhanget blir onekligen om det är möjligt att ge en relevant och representativ bild av den politiska idéhistorien på en vecka? Tveksamt, enligt eget tycke – men ”försöka duger” är uppenbarligen rådande maxim.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Folkhälsan är mer än bara statistik

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs