I gymmet trängs studenterna. Längre ner i korridoren spelar jurister och läkare tennis. Striden om ifall Gerdahallens tennisbanor ska byggas om till gym har pågått i över åtta år, men när en av huvudkombattanterna nu går i pension tvingas han konstatera att matchen är förlorad. Tennissällskapet har vunnit, tack vare rektor Per Eriksson.
Redan när Anders Faager tillträdde som vd för Gerdahallen år 2005 hade han identifierat ett problem: Gymmet svämmade över av folk. Det var kö till maskinerna och gympapassen var fullbokade.
Han tittade sig omkring. Lösningen tycktes barnsligt enkel. Ta en, helst två, av Gerdahallens tennisbanor och bygg om dem till motionslokaler.
– Problemet med tennis är att man behöver så stor yta. Det är högst fyra personer på en yta där man annars skulle kunna vara 150 stycken. Det säger ju sig självt att vi skulle kunna tjäna mer pengar och tillgodose medlemmarnas önskemål om vi omvandlade en tennisbana, säger han.
Drygt nio år senare, den 17 februari i år, gick Anders Faager i pension. Om han tittade sig omkring då så kanske han drog en suck. Tennisbanorna står nämligen kvar. Den barnsligt enkla lösningen visade sig vara mer komplicerad än han först trodde. En åtta år lång kamp med professorer, rektor och tennisfantaster var över, med honom som förlorare. Trots att Anders Faager, i sina egna ögon, hade haft både ekonomin och moralen på sin sida.
– Tennisverksamheten går ett par hundratusen kronor back varje år. Dels för att vi har så billiga avgifter, dels för att hyran för banorna är så hög. Så i praktiken är det de studenter som tränar på Gerdahallen som subventionerar att etablissemanget spelar tennis, säger Anders Faager. Han är inte ensam om den åsikten. Lundagård har pratat med flera av de anställda på Gerdahallen som ställer sig bakom Anders Faager. Alla vill vara anonyma.
– Det har hänt så många konstiga saker kring den frågan, så jag är uppriktigt rädd att jag skulle förlora min utbildningsplats om jag gick ut med mitt namn. Men bland de anställda råder det absolut konsensus att en tennisbana borde byggas om, säger en av de anställda.
Uppvaktade rektor
– Det här är Sveriges näst äldsta tennisbanor. Det är kultur!
Kent Salomonsson är ordförande i Gerda tennissällskap, den stödförening som bildades när Anders Faager meddelade sina planer för Gerdahallen. Tillsammans med drygt 200 kamrater började han jobba aktivt för att bevara tennisbanorna. De skrev debattartiklar till Sydsvenskan, de försökte få banorna k-märkta och bedrev ett intensivt lobbyarbete inom universitetet.
När Per Eriksson tillträdde som rektor för Lunds universitet vilade man därför inte på hanen.
”Vi, styrelsemedlemmar i Gerda TS, noterar att Du, utöver alla andra meriter, också är en engagerad tennisspelare”, skrev de i ett brev och meddelade också att han var hjärtligt välkommen i deras gemenskap. De flesta i Gerda TS har en sak gemensamt: De studerar inte längre vid universitetet. I medlemslistan finns en del studenter, men flertalet är professorer, läkare och andra akademiker som för länge sedan tagit steget ut i arbetslivet. I takt med att tennisspelarna har blivit äldre och det allmänna tennisintresset i Sverige har minskat har Anders Faager fått allt svårare att se poängen med tennisbanorna.
Huruvida tennisen är en god affär eller en minuspost är det svårt att få klarhet i. Eftersom Gerdahallen är en stiftelse är deras bokslut hemliga och därmed står ord mot ord. Anders Faager säger att tennisverksamheten, snällt räknat, går ett par hundratusen kronor back varje år. Kent Salomonsson menar å sin sida att det inte stämmer. Tennisen är i själva verket en god affär, lite beroende på hur man räknar. Och beläggningen, det vill säga hur ofta som banorna är bokade, är god.
– Det är fel att säga att gympaverksamheten finansierar tennisen. Lönsamheten för tennisverksamheten är mycket god med rätt kostnadsfördelning, säger han.
Brevet var borta
2012 hade Anders Faager och de anställda på Gerdahallen matchboll. Han hade fått med sig många i Gerdahallens styrelse på att göra om en bana till motionslokal och ett beslut var på väg att tas under våren. Knäckfrågan var juridiken. Tennisivrarna hade hävdat att eftersom donationen till universitetet hade gjorts med avsikten att det skulle spelas tennis i lokalerna så kunde inte någon bana byggas om. Styrelsen hade bett Ulla Neppelberg, advokat och expert på stiftelser, att titta på frågan och hennes svar var entydigt.
– Min uppfattning var att styrelsen hade möjlighet att ta tennisbanorna och göra annan verksamhet där. Jag tyckte inte att tennisspelarna hade så mycket
på fötterna och det var det jag sa till styrelsen, säger hon.
Skälet till det var att inget gåvobrev kunde hittas, trots många års sökande. Gåvobrevet är det som fastslår ändamålet med donationen och utan det hade tennisföreningen inget case, menade Ulla Neppelberg. Det bekom inte tennisspelarna, som högljutt deklarerade att de tänkte stämma Gerdahallen om en tennisbana försvann.
– Det finns handlingar från 20-talet som entydigt visar att de här ytorna är gjorda för tennis och inget annat. Vi har juridiken på vår sida, det är bara att fråga vår expert Tore Wiwen-Nilsson, säger Kent Salomonsson.
Spelar han tennis hos er?
− Nja, det är inte det som är det viktiga. Visst, han spelar, men framförallt är han en väldigt duktig jurist.
Rektor satte ner foten
Trots vissheten om att de hade juridiken på sin sida var tennisspelarna oroliga.
De uppvaktade därför Per Eriksson, som själv hade börjat spela tennis i Gerdahallen och bad honom att stoppa planerna.
”Det är mycket hög tid att agera. Vi väntar oroligt på något för oss positivt besked från dig. Om det inte sker inom en vecka så är det hög tid för oss att agera kraftfullt!”, skrev Rolf Johannesson, professor vid LTH till Per Eriksson, som i sin tur försäkrade honom att ett möte med styrelseordförande Håkan Magnusson var inbokat. Och Per Eriksson satte ner foten. Han förbjöd styrelsen att ta något som helst beslut och de hade inget annat val än att bordlägga frågan. Eva Frisendahl, som satt som studentrepresentant i styrelsen, minns episoden med obehag.
– Styrelsen bordlade frågan och jag var den enda som vågade motsätta mig, för jag var den enda som inte hade något att förlora. Det var nämligen tongivande och starka krafter som ville behålla tennisen, säger hon.
Per Eriksson vill dock inte gå med på att han förbjöd styrelsen att ta något beslut.
– Nej, så tror jag aldrig jag uttryckte mig. Visst, alla kan tolka saker på olika sätt men jag kan inte hindra styrelsen från att ta några beslut.
Det finns de som uppfattar att du stod på tennisklubbens sida i det här.
– Haha, okej. Folk kan uppfatta mycket. Jag gjorde mitt yttersta för att göra en så korrekt hantering som möjligt och jag utsåg fler styrelseledamöter med tydlig koppling till universitetsledningen.
Bråket är historia
Per Eriksson hänvisar till att tennisverksamheten tog bort tre tennisbanor för att ge plats för gymverksamheten efter branden på Palaestra där gymnastikverksamheten tidigare bedrevs. För honom är nu tennisbråket en glömd historia. Så även för Kent Salomonsson, som inte är sen att tacka rektor för hans bidrag till striden.
– Han har varit viktig, absolut. Han var en av dem som markerade att det här är en donation avsedd för tennis.
– Tennisbråket är över nu. Det är historia, och det är vi oerhört nöjda med, fortsätter han.
Stiftelsen Gerdahallens styrelseordförande, Ingalill Rahm Hallberg, håller med och blir påtagligt irriterad över att det gamla tjafset tas upp igen.
– Den frågan är faktiskt inte aktuell. Vad vi har gjort under den här tiden är att kritiskt granska alla de handlingar som finns avseende Gerdahallen och tennisbanorna. Vår utgångspunkt har varit att få ordning och reda och jag uppfattar det här som ett oerhört destruktivt tillbakasteg.
Ingalill Rahm Hallberg menar att frågan för länge sedan slutat att handla om
tennis.
– Det handlar om att vinna ett slag. Jag är gammal nog för att känna igen när man har glömt vad man slåss för. Driver man en kamp som är destruktiv, då skadar man det som är ändamålet.
Oavsett om det stämmer eller inte så kommer den här striden sitta fast på Anders Faagers näthinna ett bra tag. Enligt honom är det ett paradexempel på hur Lunds universitet är när det fungerar som sämst. Ett etablissemang som ser om sitt eget hus i stället för att tänka på studenterna och framtiden.
– Det är den här lite lundensiska inställningen – kom inte här och förändra något.
Fakta
[checklist]GERDAHALLEN
- 1927 lät bankdirektör Knut Agaton Wallenberg donera 100 000 kronor för att Lunds studenter skulle ha en tennishall att spela i. Landshövding Fredrik Ramel tackade högaktningsfullt och 1929 skänktes banorna till Lunds universitet och Lunds studentkår.
- Gerdahallen byggdes 1983 efter att gymmet på Palaestra brann ner. I samband med det upplät tennisklubben tre av sina banor till gymverksamheten.
- Gerdahallen drivs av Stiftelsen för motionsverksamhet vid Lunds universitet. I stiftelsens stadgar står det att Gerdahallen är till för att främja motion och hälsa hos studenter och anställda vid Lunds universitet.
