Våren i Lund är en tid fylld av krokusar, valborgsfiranden och – som stadens inofficiella turistsäsong – en ström av besökare. När Lundagårds studentlivskrönikör Amanda Barratt själv väntar gäster inser hon att det inte bara väcker glädje, utan också en oväntad dos av prestationsångest.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Nu finns det ingen tvekan längre: våren är här. Fantastiska, underbara våren i Lund. Det finns inget bättre. Krokusarna i Paradis. Bänkarna utanför Domkyrkan fyllda av människor. Hud som värms av solen för första gången på flera månader. Något ändras i luften och det känns som att staden vaknar till liv igen.
Alla vill se Lund under våren. Det är just det som är problemet.
Min bubbla av vårglädje spricker på en varm trappa utanför Eden när min telefon vibrerar till med ett sms. Det är en gammal kompis, och vad hon har skrivit får mitt blod att frysa till is.
Hej, är det inte dags att jag kommer och hälsar på dig som vi pratat om?
Det är inte som att jag inte vill ha besök – snarare tvärt om. I månader har jag vädjat till alla jag känner att komma ner till Lund. Ändå dröjer sig den där obekanta känslan från trappan kvar. Först när datumet är spikat och tågbiljetterna är bokade inser jag vad det är: prestationsångest.
Det går inte att förneka att Lund har ett rykte, något som jag absolut har bidragit till. Alla har en bild av studentoasen i söder, där spex och nationsliv dominerar. Lägg därtill att våren är Lunds inofficiella turistsäsong, med både Valborg och löftet om skånskt solsken, så blir förväntningarna svindlande höga.
Jag inser att det känns exakt som att introducera en ny pojkvän för sin familj. Ni vet, det där halvstela mötet när det känns som allt står på spel, och man ber att alla ska bete sig och tycka om varandra? Det är samma desperata hopp som att personen man pratat om i månader ska leva upp till förväntningarna. Jag vill att Lund ska visa sin bästa sida när jag har besök, så att man förstår varför jag är så kär. När ett gäng går förbi i konstiga utklädnader och dunkande, högljudd musik skäms jag lite, trots att det är just sådant jag älskar med staden. Det är inte alltid så här, försäkrar jag snabbt, som om Lund bara är lite nervös över första mötet.
Lund, precis som en ny partner, representerar inte bara sig själv utan också mig och mina val. I grund och botten handlar min prestationsångest om något man egentligen inte får erkänna högt: viljan att alla ska acceptera, nej, tycka om mina beslut.
Okej, det är kanske lite tragiskt att en stad får spela rollen som min pojkvän i den här liknelsen. Dessutom är min prestationsångest lite udda, eftersom det jag älskar mest med den här staden är just att den inte bryr sig. I Lund kan man göra och vara vem man vill. Det är extra tydligt så här i vårtider, när vi studenter insisterar på att njuta av kyliga uteserveringar och köa hela nätter för en valborgsbiljett, oavsett vad omvärlden tänker.
Jag har nog något att lära mig av ett vårigt Lund: att låta folk komma, solen värma – och att skita helt i vad alla tycker.
