Rasismen är ett hot mot högre utbildning och forskning

EU-valet blev en framgång för de högerextrema partierna. Teresia Olsson, utbildningspolitisk krönikör, oroar sig över vilka konsekvenser detta kan få för högre utbildning och forskning och vilken roll universitet och högskolor har i att motverka rasismen.

Förra måndagen var en tung dag. Jag gick och lade mig på söndagen med sorg i hjärtat. EU-valet blev en framgång för högerextrema partier som gjorde sitt bästa EU-val någonsin. Dagen efter funderade jag över varför jag ägnar mitt liv åt fysik. Min forskarutbildning kändes så meningslös när världen runtomkring faller sönder.

Jag läser just nu ”Kärlek och kärnfysik” av Hedvig Hedqvist. Den handlar om Lise Meitner, en av de kvinnliga fysiker som kämpade för kvinnors rätt att forska vid universiteten. Lise Meitner var från Österrike, men verksam i Berlin där hon arbetade tillsammans med Otto Hahn. När Nazityskland 1938 annekterade Österrike tvingades hon fly då hon hade judisk bakgrund. På julafton 1938 lanserade Lise Meitner för första gången hypotesen att urankärnan blir instabil när den bestrålas med neutroner och att en stor mängd energi frigörs när den delar sig. Upptäckten av detta fenomen, numera känt som fission, tilldelades Otto Hahn 1944 års nobelpris i fysik för medan Lise Meitner inte ens fick ett omnämnande av Vetenskapsakademin.

Historien om Lise Meitner är en påminnelse om vad som kan hända ifall vi inte kämpar mot rasismen. Ett annat exempel är den folkomröstning i Schweiz som i början av året röstade för en begränsning av invandringen och som kan få långtgående konsekvenser för europeisk högre utbildning och forskning. Händelser har visat att rasismen även finns här hos oss i Lunds studentliv.

Rasism är en sjukdom som kan växa inom oss alla, men till skillnad från pandemier som sprids i kontakt mellan människor sprids den när människor tappar kontakt med varandra. Den smyger sig på när vi glömmer vår historia. Rasismens största fiende är ett samhälle där vi bryr oss om, tar hand om varandra och minns de misstag tidigare generationer har begått.

Jag insåg att det arbete vi gör på universitet och högskolor handlar om mer än nya upptäckter. Den tid vi ägnar åt att kommunicera med allmänheten, uppmuntra till vidare studier och att bygga internationella forskningsnätverk är antirasistiskt arbete. Det är arbete för att öppna upp gränser och föra människor närmre varandra. Breddad rekrytering och internationalisering av högre utbildning och forskning ger människor framtidstro och bygger vänskap som är starkare än militär upprustning.

Rasismen kommer inte ensam. Tillsammans med den kommer sexismen och homofobin. Det viktigaste jag har lärt mig av mitt engagemang vid Lunds universitet är att det går att påverka, det gäller bara att aldrig ge upp. De hissade Prideflaggorna på Universitetshuset under den internationella dagen mot homofobi och transfobi är ett tydligt bevis för det. I Lunds universitets likabehandlingsplan står det numera: ”Likabehandling av studenter är en viktig kvalitetsfråga. Ett fungerande likabehandlingsarbete skapar en större mångfald vilket gör att olika perspektiv och synpunkter kommer fram. Detta bidrar till utbildningens kvalitet.” Det gör mig hoppfull.

You may also like

Det är försent att ge upp

Det går inte att antingen vara livrädd eller