Det avlägset nära – Rebecca Solnit

det-avlagset-nara
Det avlägset nära – Rebecca Solnit (Daidalos), översättning Sofia Lindelöf

Recension Det avlägset nära – Rebecca Solnit (Daidalos). Översättning Sofia Lindelöf

Som en inandning följt av en utandning. En rytmisk och proportionerlig rörelse. Så känns Rebecca Solnits bok – eller ”långa essä”, beroende på vilken beteckning man föredrar.

Den avlägset nära börjar med en mamma som långsamt förtvinar i demens. Går i barndom. Ett arv som faller samma, minnet av ett liv som försvinner. Solnit utforskar sin och mammans relation och hur den format dem båda, en relation som inte alltid varit lycklig. Kanske till och med varit djupt traumatisk, men traumat bara anas bakom de försiktigt utvalda detaljer Solnit plockar fram och visar oss.

Därifrån letar texten sig vidare. Den följer Solnit tillbaka till den gången hon spontant sa ja till en forsränning i Grand Canyon, det ögonblick då hon bestämde sig att aldrig mer säga nej till ett äventyr utan mycket goda anledningar. Den följer henne till Island, på en resa hon såg som ett äventyr hon inte kunde tacka nej till. Den letar sig genom böckerna hon läst. Genom Frankenstein och Narnia. Mammans demens ligger som en grundton, en påminnelse om att allt detta kommer försvinna in i glömska en dag.

I Sverige är Solnit kanske mest känd för att ha populariserat uttrycket ”mansplaining”, men hon har en lång och bred författarbana bakom sig. Hennes böcker behandlar så vitt skilda ämnen som vandrandets historia och naturkatastrofer och att gå vilse. Det sista i boken som heter just Gå vilse – en fälthandbokoch är den av hennes böcker som finns på svenska sedan tidigare.

Kapitelindelningen i Det avlägset nära har ordnats symetriskt. En allt djupare rörelse inåt följs av en resa ut igen, genom samma kapitel, baklänges. ”Aprikoser”, ”Speglar”, ”Is”, ”Flykt”, ”Andetag”. En mittendel med titlarna ”Härva”, ”Knut” och ”Väv”. Sedan tillbaka igen: ”Andetag”, ”Flykt”, ”Is”, ”Speglar” – ”Aprikoser”. Likt en tråd går även en egen berättelse, längst ner på bokens alla sidor. Den har sitt ursprung i artikeln ”Moths drink the tears of sleeping birds” (en hel dikt i sig, den titeln) och ur den växer en reflektion över sömn och vakenhet, om att vara beroende av varandra, om att finnas till.

Det är en harmonisk och behaglig bok, även när den är smärtsam. Det är oftast till dess fördel. Men betoningen av jämvikt i idéerna som förs fram riskerar att göra dem statiska och, liksom strukturen på boken, cikulära. Det finns inga vägar ut ur sakers tillstånd i Solnits värld. Mycket blir, som Patricia Lorenzoni påpekar i sin recension i HD, en fråga om den personliga berättelsen. Även när händelsen som skildras är global blir skildringen personlig. Det är inte nödvändigtvis en brist, men det är en begränsning.

Vissa recensenter har beskrivit Det avlägset nära som ”svindlande”. Det beror väl på vad man lägger i ordet, och visst finns det ögonblick när perspektivet svävar upp och iväg för ett ögonblick. Men ”svindlande” antyder det okända som plötsligt uppenbarar sig. Det som får oss att tvivla på ”vad” och ”varför”, då något vi trodde var en sanning visar sig ha vilat på en allt för ostadig grund.

Det är snarare ”lågmäld” som är ordet som dyker upp. Solnit strävar inte efter att slå undan den grund vi står på, utan efter att utforska det liv som utspelar sig ovanpå den där grunden, en aspiration som påminner om Thomas Espadals Mot konsten. Men Solnit gör det bättre. Hennes lugn känns naturligare, hennes reflektioner tätare sammanbundna. Det är mer av en helhet, som samtidigt lyckas vara mycket bredare.

About the author

Philip Stålhandske är kulturskribent och reporter på Lundagård, samt sitter i tidningens redaktion, bland annat som ansvarig för litteraturkritiken. Tidigare har han även varit krönikör.

Related Posts

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Ni två blir aldrig en

Det går inte att vara allt för en annan människa – ändå försöker vi. Philip Stålhandske drömmer om nya relationsformer där vi inte antas dela allt.