Självmordet

- in Nyheter

 

Foto: Filip Rydén
Foto: Filip Rydén

FILM Man tvingas företa sig något, lyckas, är lycklig. Med denna enkla formel kan nästan alla stora, amerikanska filmer sammanfattas. Men när jag tänkte tillbaka på filmåret som gått, och framför allt på årets Oscarsnomineringar slogs jag av hur många av årets filmer som bröt mot denna grundläggande regel. Flera av de tunga filmerna i årets Oscarsgala lämnar en istället med en viss känsla av meningslöshet. Inte så att karaktärerna misslyckas med vad de företar sig, tvärtom. Med risk för att spoila: Riggan lyckas sätta upp en framgångsrik pjäs på Broadway, Ida lyckas hitta sina föräldrars kvarlevor och återföra dem till dess grav, Alan knäcker koden. Frågan är bara, vad händer sen? I normalfallet hade det varit glädje, lite fest och evig lycka. Men i år ser det annorlunda ut. I år slutar det i självmord. Man tvingas företa sig något, lyckas, begår självmord. Varför är det så? Och varför just nu?

Nog säger det något om min inställning att jag gillade att det äntligen gjordes filmer som beskrev verkligheten, så som den är. Nog säger det något om folks inställning rent generellt att dessa filmer rönt framgångar, blivit Oscarsnominerade och dessutom i många fall fått budget från amerikanska filmbolag. Man kan såklart göra en analys för varje fall, se att Oscarsjuryn är mer finkulturell än tidigare och att finkulturen gärna går i polemik mot mainstreamkulturen. Man kan se att vissa av filmerna använde unika grepp som gjorde dem sevärda, andra handlar egentligen om något annat, och en tredje är storfilm med patriotiska drag. För var och en enskild finns det en unik förklaring till varför den både slutar tragiskt och blev framgångsrik.

Men om man ändå går djupare, för att det trots allt är så många filmer som behandlar något som annars inte är så särskilt vanligt – är inte 2014 ett hopplöshetens och frustrationens år? Har inte problem som vi trodde var avskrivna – erövringskrig, fanatiska kalifat, fascister – plötsligen blossat upp, och har inte regeringar världen över visat sig vara maktlösa inför nästan allt, förutom det ovanstående även mer banala saker som arbetslösheten, ryssen och kanske värst av allt, meningslösheten?

1897 publicerade Émile Durkheim boken Le Suicide – självmordet. Det var en banbrytande bok som ensamt förärade honom platsen som en av Sociologins tre stora. I boken analyserar han den vid den tiden stigande självmordsfrekvensen i Frankrike, och kommer fram till att den beror på en ny typ av självmord – ett socialt betingat självmord orsakat av samhällets hastiga förändringar och den meningslöshet som upplevs när det samhälle man växte upp i plötsligen inte existerar längre. Liksom de verkliga självmorden i slutet av 1800-talet kanske dessa fiktionssjälvmord beror på det faktum att vårt samhälle än en gång håller på att förändras i grunden, och att vi som lever i det inte riktigt förstår vad det är som pågår.

Vi har företagit oss någonting, att skapa ett industrialiserat, demokratiskt och rikt samhälle för alla. Vi har lyckats. Men allt är inte så bra som vi trodde. I gengäld fick vi en massa bra, om än tragiska, filmer. Det kanske inte ger oss lycka för evigt, men några timmars underhållning kan vara värt något det med.

Tips på biofilmer som kanske eller kanske inte slutar tragiskt:

  • The Imitation Game
  • Ida
  • Birdman
  • Leviatan
  • The Grand Budapest Hotel

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Att konstruera en crush

Ofta stöter jag foten i det återkommande samtalsämnet