Att komma till Lund som småstadsbo kan vara en omvälvande upplevelse. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur skriver om sin kärlek till stadens studentliv.
[ads1]
Det är inte utan att man från och till erfar en viss känslomässig kluvenhet i fråga om Lund.
Åtminstone inte om man, som jag, precis har påbörjat sitt tredje år i staden.
Den är ju som bekant inte speciellt stor. Och ytan jag normalt rör mig inom förefaller mig ofta närmast klaustrofobisk i sin litenhet.
Till detta kommer den vanliga hemmablindheten, som gör att saker som inledningsvis berörde en på djupet reducerats till vardagsmat. De anrika murgröneklädda universitetsbyggnaderna, lindarna på Biskopsgatan som flammar upp under hösten, den billiga nationsölen.
Men då och då dyker det upp saker som återuppväcker min kärlek till staden. Eller bara påminner mig om varför den väcktes från första början.
Ett sådant tillfälle – under vilket dessa skäl så att säga placerades i blixtbelysning – var när jag besökte Ordkonsts och Galleri Picturas gemensamma releasefest/vernissage förra måndagen.
När jag satt och lyssnade på uppläsarna och konstnärerna ville jag kyssa varenda person i rummet.
Till viss del var det måhända det medhavda vinet som gjorde sig gällande.
Men mest handlade det nog om att jag, under min gymnasietid i Kalmar, hade betraktat det som ett rent önsketänkande att jag någonsin skulle vistas i ett sådant här sammanhang. Om jag ens hade kunnat föreställa mig det.
För en person som mig hade det inte funnits på kartan att jag hade kunnat trilla in på ett liknande event i min hemstad.
Eller för den delen få fatt på mer än en handfull personer som gav blanka fan i konst eller poesi. Och nu befinner jag mig plötsligt i ett rum i vilket vi alla brinner för samma sak.
Det känns som en smärre revolution.
Och jag tänker att det är detta som mer än något annat ringar in varför den lundensiska marken är så pass gynnsam att slå ned sina bopålar i som student – som gör att man likväl står ut med den skånska snålblåsten eller det faktum att staden är lika liten som Kristdemokraternas väljarbas.
Det vill säga: det finns ett forum för varje entusiast, oavsett hur marginaliserad hens nisch är.
Mot bakgrund av detta är det svårt att inte känna sig rätt bortskämd.
