Ingen kommentar

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Universitet är en plats helgad åt lärdom och undervisning, men var dras gränsen för det mer informella klassrummet? Studentlivskrönikör Ida Lunga önskar se fler som tänker sig för innan de på eget bevåg utser andra till lärare.

“Du ser ju ut som en sån där vänsterfeminist.” Det är sen kväll och studieplatserna utryms så sakteligen. Med en knack på axeln undrade en för mig okänd student om han fick ställa en fråga. Ovan nämnda inledning gjorde mig skeptisk. Fortsättningen löd: “Kan du förklara varför ni får så mycket hat i samhället?”. Ett åliggande av dimensioner ej proportionella till den sena timmen. Innebörden stod klar. Det här är en konversation jag inte känner mig nödgad till att delta i.

Jag är inte ett vandrande uppslagsverk, förutom möjligtvis för citat ur Harry Potter eller universitetets rättighetslista, jag är inte här för att förklara världen för förste bäste som frågar. Såklart jag inte vill verka avvisande och ej heller vill jag ställa skaran av feminister jag tydligen representerar, i dålig dager. “Jaha, hur är det du tycker en feminist ser ut?”, frågar jag som svar. En något spänd tystnad uppstår. Rosa hår och ring i näsan är ju en look och att antagandet kanske stämmer i mitt fall är en sak, men det är inte det som är problemet här.

“Jag vill ju inte fara med osanning, kanske är det bättre om du frågar någon som är mer insatt?”. Diplomatiskt. Jag hänvisar till att universitetet är fyllt av människor som studerar för att inte tala om forskar på ämnen som skulle kunna ge en mer vetenskaplig syn på saken. Sedan finns det  ju en drös andra källor att ösa ur. Närmsta bibliotek ligger bara nerför gatan, för att inte tala om allestädes närvarande Google.

“Nej, det har jag inte tid med.” blir svaret, men det har uppenbarligen jag, som långt ifrån bad om att bli tillfrågad. Vad är det som får människor att förvänta sig att omvärlden ska agera lärare? Nog för att jag berömmer initiativet till att sätta sig in i och lära sig mer om, vill jag verkligen poängtera att slumpmässigt tillfrågade personer inte är skyldiga en utläggning bara för sakens skull. Att förvänta sig det är inte rättvist.

“Vi kanske kan ta det en annan gång? Klockan är faktiskt rätt mycket.”, avslutar jag med. Mitt utseende är inte som det är för att provocera, ej heller ger det faktum att jag råkar stå framför dig rätten att kräva en förklaring, särskilt inte till dina antaganden. Jag hjälper gärna och har jag tid eller känner mig säker nog på min sak förklarar jag villigt, men tänk på att jag, eller vem annan det kan tänkas vara, också har annat att hinna med – tid är något av en bristvara. Och snälla, jobba på öppningsfrasen.

Facebook Comments

You may also like

Lundagård.se tar sommarledigt

Nu är det dags för lundagård.se att ta