Kvarlevor motsvarande en mindre stad

- in I arkivet

I en anonym lagerbyggnad utanför Lund förvarar Historiska museet en omfattande samling av mänskliga kvarlevor. Hur dessa kroppar ska förvaras på ett värdigt sätt samtidigt som de fortsatt tjänar ett vetenskapligt syfte är en svår avvägning.

Gustav Holsts orkestersvit Planeterna, Jupiter – glädjebringaren spelas av musiker från Odeum. Plötsligt smäller en kanon, vilket får en person att skrika högt. Jag håller i ett mänskligt kranium.

Orkestern och kanonen ljöd den 30 november med anledning av att Historiska museet slog ihop sitt hundraårsfirande med nyöppningen efter ett års omfattande renovering. Rektor Torbjörn von Schantz höll tal, precis som chefen för historiska museet, Per Karsten, som jag träffar knappt en vecka senare för att besöka den del av museets samling som tidigare i folkmun gått under namnet ”Skallavinden”.

Foto: Magnus Göransson

– Historiska museets omfattande samling av mänskliga kvarlevor finns förvarad i en anonym byggnad utanför Lund. På grund av stöldrisken har de ingen skylt, säger museets kommunikatör Evelina Lindén.

Därinne ryms bland annat den anatomiska samlingen som består av runt 2000 olika individer från stenåldern och medeltidens uppgrävda kyrkogårdar, till de ”självmördare” som på 1800-talet inte fick begravas i vigd jord utan i stället donerades till vetenskapen.

– På de här hyllorna ryms motsvarigheten till en mindre stad, säger Per Karsten.

Jenny Bergman, ansvarig för samlingen, har tagit fram en låda som innehåller fyra kranium och en underkäke. Jag får ta på mig handskar och lyfter upp kraniet från en kvinna som tidigare låg begravd utanför St. Jakobs kyrka vid Råbygatan. I dag ligger Coop Konsum där, bland studenter känd som ”Sveriges dyraste Coop”. Det svindlar när jag håller
i kraniet precis där nacken skulle ha börjat. Tvärtemot vad jag hade trott är det förvånansvärt lätt.

– Nu ser du precis ut som Hamlet, säger Per Karsten.

– Primärt tittar vi på de mänskliga kvarlevorna som biologiska informationskällor. Man kan genom prover se om de här människorna levde under en svältperiod, vad de åt och om de led av någon sjukdom. Men då är det också enkelt att glömma bort att det här var människor som blev förälskade, olyckliga och hade sina egna drömmar, säger Per Karsten.

Museichefen Per Karsten och Jenny Bergman, ansvarig för den anatomiska samlingen. Foto: Magnus Göransson.

Efter att vi sett de långa raderna av lådor går vi in i ett mindre rum. Därinne är det inte tillåtet att fotografera. Det är ett litet rum, likt ett förhörsrum i en amerikansk polisfilm. Skeletten är uppställda, vända mot varandra. Varje kranium har fått ett svart nummer i pannan för att kategoriseras. Ett litet elelement från märket Adax står avstängt mitt
i rummet.

– Under 1700-talet fanns det en stor iver att dissekera och undersöka kroppar. Det gjordes inför stor publik i vad som kallades anatomiska teatrar. Den i Lund hade inget avlopp så stanken blev till slut outhärdlig. Det gjordes ansträngningar att hålla det rent men i längden blev det ohållbart, säger Per Karsten.

– Utöver det fanns det i linje med tiden vid början på 1800-talet en fåfäng förhoppning att samla alla ”raser” och alla sorter från världens hörn likt filatelister samlar på frimärken. Det hade inget större vetenskapligt syfte och framför allt var det de fattiga som hamnade där, säger han.

Ett av de uppställda skeletten är från en liten flicka från 1800-talet. Hon dränktes av sin egen mamma, som efteråt dränkte sig själv. Kvinnans pappa hade förgripit sig på henne vilket gjorde henne gravid.

– Förmodligen var skammen så stor att hon inte stod ut. Eftersom självmord fortfarande var förbjudet tilläts ingen av dem att begravas i vigd jord, säger Per Karsten.

Det är bara kroppen som är monterad, hennes kranium ligger i en låda intill. Flickans,
i dag ovanliga, namn Bengta betyder ”den välsignade”.

Intill henne står skelettet från en fjortonårig pojke. Han hade ackord som dräng på en gård. Av en anledning som vi inte känner till valde han att hänga sig. Inte heller hans kropp fick lov att begravas.

– Någonting inom vetenskapen som vi i dag tycker är helt ointressant kan om tio år spela en väldigt stor vetenskaplig betydelse. Då finns det en poäng att de här kropparna fungerar som ett medicinskt arkiv, säger Per Karsten.

Ett undantag är de kvarlevor som har köpts in under 1800-talet som man tydligt kan visa är stölder.

– Det fanns ett ställe i London kallat Frank’s där man kunde beställa kroppar från hela världen. Vi återlämnande kvarlevor från tre maorier till Nya Zeeland 2011. Det fanns sand på kvarlevorna och andra tecken som tydde på att de hade tagits upp av gravplundrare. Förhoppningsvis har de nu fått komma till ro, säger han.

Samtidigt, menar Per Karsten, finns det också en poäng i att vi ska komma närmare döden genom de här kvarlevorna.

– Förr i tiden var den någonting naturligt. Nu har vi avskärmat oss från de döda. Men let’s face it. Döden är det mest demokratiska som finns. Ännu finns det ingen som har undkommit, säger han.

På väg ut från magasinet sitter en skylt från 1989 uppsatt: ”Den som har flest prylar när han dör vinner.”

Efter rundvandringen tar Per Karsten fram en fotobok från museets utställning av biskopen Peder Winstrups kropp som ställdes ut 2017. En bild visar en kö av besökare som sträcker sig flera hundra meter. En annan bild visar en hel rad av små barn som står helt nära biskopens kropp. De tittar storögt på huvudet där skägget fortfarande sitter kvar.

– Att bara visa upp en kropp helt utan sammanhang skulle lätt kunna bli till ett spektakel eller en ”freak show”. Men placerat i ett sammanhang blir upplevelsen oförglömlig. Genom att låta barn ställa sina frågor och genom att vi närmar oss döden får vi nyckeln till vår tillvaro. Den bästa kommentaren jag hörde under de dagarna kom från en sju år gammal flicka. Hon sa: ”När jag dör vill jag också bli mumie”, säger Per Karsten.

Döden – ett bekymmer?

1995 övergick samlingen från Anatomiska institutionen vid Lunds universitet till Historiska museet i Lund. I samband med det förstörde institutionen hela den delen av samlingen som bestod av mjukdelar, det vill säga de mänskliga kvarlevor som inre organ och foster. 2014 hade museet en utställning med titeln Döden – ett bekymmer? Man beskrev deras namn och det man fått veta om deras öden från kyrkoböcker, polisrapporter och från universitetsarkivet. Utställningen lyfte frågor som kringgärdar de mänskliga kvarlevorna och tog upp tidigare lagar om självmord och varför kroppar skickades till anatomisalen för dissektion i stället för att begravas i vigd jord.

Facebook Comments

You may also like

Lundagård.se tar sommarledigt

Nu är det dags för lundagård.se att ta