I vimlet av kurser, tentor och uppsatser kan livet efter studierna verka fjärran. Frågan om ansvar för framtiden diskuteras sällan under utbildningstiden, men är ändå central i alla studenters uppfattning om universitetets roll. Det kan därför vara dags att som universitet och student stanna upp och ställa frågan: Vem tar ansvar?
Långt innan jag började studera på universitetet visste jag vad som intresserade mig akademiskt. En handfull lika lockande utbildningar fanns alla tillgängliga på Lunds universitet. Den faktor som gjorde att jag tillslut valde mitt nuvarande program var enkel – jag såg mig själv kunna få ett jobb genom det. Det kan i sin enkelhet låta oengagerat, men sanningen är att just den aktuella arbetsmarknaden var minst lika intressant som utbildningen i sig. “Det finns ju också ett liv efter studierna”, tänkte jag.
Samtidigt är min erfarenhet efter två år på universitet att många studenter upplever en känsla av alienering inför den annalkande framtiden. Att ingen annan tar ansvar för den, samtidigt som man själv inte direkt tvingas till ansvarstagande. Man skulle lätt kunna avfärda detta som en generationsfråga, ett uttryck för en hopplös grupp soffliggande ungdomars låga ambitionsnivå. Men med enkel historisk återblick förstår man att frågan om ansvar inte är unik för vår samtid.
1968 presenterade den socialdemokratiska regeringen genom Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar (UKAS), ett förslag på reformer för att göra det möjligt för utbildningar att också generera jobb. Tanken var att en större statlig kontroll över den enskilde studentens studieväg också skulle möjliggöra en inriktning på utbildningen som attraherade arbetsgivare.
Den efterföljande UKAS-debatten cirkulerade kring vilken roll universiteten bör spela för studenten – att möjliggöra för enskilda individers förmågor att tillvaratas, eller att skapa förutsättningar för jobb efter examen? Jag anser att det handlar om lite av varje. Det är universitetets ansvar att erbjuda utbildning som kan ge jobb, men det är studentens egna initiativ som avgör möjligheterna till jobb. En push-and-pull-effekt mellan den individuella studenten och det kollektiva universitetet.
Men vad innebär ett sådant parallellt ansvar i praktiken? Universitetet måste bli bättre på att sätta utbildningen i relation till arbetslivet och studenten bättre på att sätta arbetslivet i relation till utbildningen. Mässor och föreläsningar i alla ära, men det jag än mer efterlyser är ett löpande förtydligande från universitetet vad som görs under studietiden för att förbereda studenten för det efterföljande arbetslivet. Tillsammans är vi starka, men bara om vi tillsammans tar ansvar.
