Recension: Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

- in Recension

Vardagsrealism och längtan i Karolina Ramqvists senaste roman. Vendela Källmark har läst den löst sammansatta Björnkvinnan (2019).

Soppåsar med blöjor står vid dörren och väntar på att tas ut. Berättarjaget våndas inför klimatförändringarna och reflekterar över tonårsdotterns och sina egna mobilvanor. Protagonisten i Björnkvinnan (2019) är författare men lever ett inrutat liv med barn och vardag.

I vardagsrealismen öppnas en längtan. En längtan till ett då med annorlunda förutsättningar för samhället och familjen som manifesteras i en besatthet av en fransk medeltida adelsdam – Marguerite de la Roque de Robeval (1515–1542). Enligt sägen blev hon bestraffad för en kärleksrelation genom att ilandsättas på en öde ö. Berättarjaget investerar både tid och pengar i att kartlägga adelsdamens levnadsöde.

Samtidens notifikationer sätter dock käppar i hjulet för hennes efterforskningar. Dessutom måste barnen och familjen tas om hand vilket väcker samvetskval hos jaget. Vi får läsa långa passager om hur efterforskningarna går till. Men det är stundtals svårt att få tillgång till hennes drivkraft.

Björnkvinnan står ut i Karolina Ramqvists repertoar då hennes böcker tidigare har varit mer koncentrerade. Romanen Alltings början (2012) handlar om en ung kvinnas tillvaro och kärlekssökande i 1990-talets Stockholm. Debutromanen Flickvännen (2009) och den fristående uppföljaren Den vita staden (2015) kretsar kring en kvinnas liv i relation till en kriminell man. I Björnkvinnan saknas den centrala konflikt som höll tidigare böcker samman.

I läsningen anar man en samtidskritik, ett inlägg i klimatdebatten och en fråga om samtidens hot mot uppmärksamheten (och eventuellt vetenskapen). Man kan även skymta reflektioner över livet som skribent och på så sätt kommunicerar Karolina Ramqvist med sin senaste bok Det är natten (2016) – den uppmärksammade essän om skrivande.

I Björnkvinnan sammanblandas de parallella spåren inte tillräckligt för att ge berättelsen riktning. Allt som allt liknar romanen en loggbok över ett mer eller mindre fokuserat forskningsarbete. Avsaknaden av enhetlig struktur i kombination med dess levande blod ger dock en fantasieggande läsning.