Gammelsten och nytermin

- in Kulturreportage

Lunds universitet och dess kringverksamheter lever sitt liv i cykler. Amandus Gustafsson resonerar, med stöd i Tre terminer (1943) och Sund (2015), över brustna och införlivade förväntningar vid ankomsten till studentstaden. 

Hösten ankommer och studenterna har börjat återvända till sina kyffen. Jag går längs Kyrkogatan i Lund. Det är ett gammalt stråk. Vyn är samlad, anrik, från Universitetshuset med grönskan i Lundagård till Domkyrkan och Stortorget. Gatan har traskats av åtskilliga generationer lundabor, av studenter, präster, professorer och andra riktningslösa människor. Bland dessa figurer fanns på 1910-talet den blivande författaren Fritiof Nilsson Piraten. Hans hyllade Tre terminer (1943) har blivit en klassisk studietidsskildring. I boken glänser det lundensiska som någonting traditionsrikt, någonting av vikt.

Just som det är för huvudkaraktären, den skånske grossistsonen Herman Lange, var det för mig att komma till Lund. Inga övriga jämförelser. Jag förväntade mig att se samma saker, insupa samma stämning, få en… känsla. Denna känsla stammade ur visionen: ”studentliv med allt vad det innebär av vänner, spel, ciggarrer [sic], sillbord och punsch”. Men väl där inföll en uppgivenhet, och en undran. Hur är alla studenter så säkra på sin sak? Hur går de omkring och vet precis, exakt vart de är på väg?

Hur är alla studenter så säkra på sin sak? Hur går de omkring och vet precis, exakt vart de är på väg?

Verklighetens ankomst till Lund avviker från den i romanen. Novischen etablerar sig, kanske inte på ”Nedre Grand” utan i ett rum på korridor. Där bjuder en utbytesstudent på trevande samtal i det gemensamma köket. Kaffet smakar beskt, en unken doft sprider sig från kylskåpen. Novischen letar efter sammanhang, hamnar i bästa fall på en nation i ett hus med renoveringsbehov. Det serveras öl för självkostnadspris, stolen är obekväm och ölglaset av plast; ”detta var alltså friheten: en halv bier på en källare som stank”.

Beroende på vilket program som valts, eller den fristående kurs som prövande har kryssats i, lotsas studenten till sitt nav: Holger Craaford, LTH, IKDC, SoL, Lux, Juridicum, Eden, SUSiL, med flera med flera. Det blir upprop och uppgifter, nya ansikten med bakgrunder besynnerligt lika din egen. Sedan är maskineriet igång. Du hinner inte stanna upp, inte tänka, bara göra. Tre terminer senare har någonting hänt. Du granskar litteraturlistorna kritiskt. Du kanske fnyser, har sedan länge börjat tränga dig i kön till mikron, och det har blivit rutin att utkastskriva betygsöverklagande mail till gnidna docenter. Samtidigt studerar du vidare, i outtalad, god tro. Självklart ska den där dubbelkandidaten ge en udd på arbetsmarknaden. Två år blir till tre, tre år blir till fem. Studieskulden har sedan länge passerat sexsiffrigt, nya kullar med studenter avlöser varandra i en omärklig ström. Det finns ett slutdatum på ett papper, ett streck i tiden: Här fullbordas dina studier. Men datumet är någonting abstrakt, det tycks aldrig närma sig det verkliga.

Illustration: Sofia Kockum

Under de tre terminerna insuper Herman Lange det lundensiska. Han lär sig att punschen ska vara kyld med saltad is, får vänner att prata och dricka med, skaffar sig en skräddare, springer mellan bankfilialer efter lånereverser, förälskar sig, tenteras, får hjärtat krossat och en slutlig insikt: ”Hans ögon hade öppnats och han såg i tingen ett nytt innehåll när den yta vari de speglades långsamt bågnade tills bilderna bröts och blottade kärnan under skalet”.

Någonting finns där under.

Jag tänker på Tove Folkesson och framförallt hennes huvudkaraktär Eva Zackrisson. I Sund  (2015), uppföljaren till Kalmars jägarinnor (2012), utspelar sig berättelsen på KTH:s arkitektprogram i Stockholm och den traditionsenliga öländska hembygden. Jag läser om kalksten, ängsnamn, ritsalar och bedömningsmoment. Lund är inte Öland. Det är inte heller Stockholm. Ändå bär studentstaden spår från båda. Golvet inne på Språk- och litteraturcentrum är av öländsk sten. Studenterna vandrar över de insprängda fossilen och tänker på framtiden, i bästa fall nuet. Den vanligaste dialekten är stockholmska. Eller snarare, de ursprungliga variationerna har blandats ut till en kalkstensslät allsvenska.

Novischen och terminsåtervändaren slits, gladeligen eller bitterljuvt, från sin landsbygd, sin småstad, sitt hemkvarter i en av de tre storstäderna. Ett nytt lexikon inhämtas i det studiedrivna; nationer, seminarier, tentor, sittningar, fakulteter. Men jag, liksom Eva, liksom alla studenter i Lund, kommer inte undan ursprunget. Eva slits av det prestigekorrekta på KTH och viljan att skapa på egna villkor. Hon uttrycker det: “Man skulle vara skärpt och avsevärt smartare än alla andra i klassen, utan att ändå sticka ut”.

Kanske vet du till slut vad som krävs av dig på en salstenta respektive en hemtenta. Och att dörren i sal H103 låser sig om du kommer för sent, så att du efter dina dörrknackningar tvingas göra entré med stumt stirrande blickar vända mot dig.

Kanske lär du dig. Kanske vet du till slut vad som krävs av dig på en salstenta respektive en hemtenta. Och att dörren i sal H103 låser sig om du kommer för sent, så att du efter dina dörrknackningar tvingas göra entré med stumt stirrande blickar vända mot dig. Det finns läsesalar som ingen går till, det finns salar som alla går till. Kaffet är som billigast här, mackorna där, men nu har de stängt. Du måste fråga Vad pluggar du då? Visst kan du vara intresserad av läkemedelsinteraktioner om du bara anstränger dig. Matlådans komposition är av yttersta vikt, grönsakernas trendtyngdsnamn måste ligga rätt i munnen, och småpratslimmet alltid redo. Den eviga konstanten: stress över fest/pluggande som börda/nöje. Vi har alla så mycket gemensamt, och inte.

Jag hör kyrkklockorna. Det är dags, staden Lund har vaknat. Ve den som inte faller in i leken.

Facebook Comments

You may also like

Vägledning i poddjungeln

Precis som linjär TV till stor del har