Bokrecension: Befria universiteten! av Erik Ringmar

- in Recension

Enligt Erik Ringmar, universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen, har svenskarna ingen aning om vad akademisk frihet innebär. Som Erik Ringmar skriver har de “hopplöst provinsiella svenska universiteten” fogliga statstjänstemän i stället för fria intellektuella som lärare. Samtidigt politiserar staten universiteten. Hans vision är att varje forskare och lärare ska ha en tjänst med egna forskningspengar och vara helt fri att besluta om kurser och litteraturlistor utan påverkan av kollegor, universitetsledning, studenter eller stat. Universiteten skall befrias från staten och överlämnas till en kollegial, självstyrande organisation som får “en massa miljarder” av skattebetalarnas pengar, liksom de statliga forskningsstiftelserna.

I Befria universiteten! skildras en lektors befrielsekamp mot svenska statens, Lunds universitets, statsvetenskapliga institutionens och studenternas inflytande över läraren i seminarierummet, personifierad av Erik Ringmar själv. Befria universiteten! spretar innehållsmässigt och innehåller såväl självbiografiska inslag som ren debatt. Hans personliga erfarenheter från universitet i Kina, England, USA och Turkiet används genomgående för att exemplifiera hur andra demokratier och repressiva regimer lyckas bättre än Sverige.

Begreppet Lehrfreiheit är centralt i boken och innebär absolut frihet för läraren att lära ut utan begränsningar, i enlighet med den Humboldtska skolan. Boken har sin bakgrund i den debatt om kvotering och akademisk frihet som blossade upp år 2017 till följd av Erik Ringmars kurs Det moderna samhället och dess kritiker vid Statsvetenskapliga institutionen. Kritikerna på litteraturlistan var män under 1800-talet, vilket inte rimmade väl med institutionens tumregel om att litteraturlistor ska innehålla minst 40 procent kvinnor. Avsaknaden av kvinnor på litteraturlistan motiverades genom bristen på relevanta författare från tidsperioden. Erik Ringmar lade därför till och tog sedan bort kvinnliga författare på litteraturlistan, däribland Judith Butler. Tillsammans med studierektorn hittades “de rätta fraserna för att övertyga institutionsstyrelsen”. Det gav sken av att kursen var mer feministiskt inriktad än ursprungsförslaget. “Inget av detta var sant förstås” deklarerar Erik Ringmar. Studenterna reagerar och det hela slutar i en infekterad debatt långt utanför Sveriges gränser, ”från Lundagård till Le Monde”, om lärarens frihet, och för Erik Ringmars egen del, hans bok – Befria universiteten!

”Utbildningspolitiker, universitetsledare, universitetslärare, studenter och studentrepresentanter får alla en släng av Erik Ringmars slev.”

I mitten av Erik Ringmars kamp hamnar Judith Butler, amerikansk professor i retorik och litteraturvetenskap, som intervjuas av doktoranden Mårten Lindberg. Hon får den tvivelaktiga äran att agera spelbricka. Den frekventa användningen av Judith Butlers goda namn framstår i kontexten som ett referenssnyltande. Själv ser han intervjun som en lojalitetsförklaring. Han triumferar. “Du och jag, Judith! De som hädanefter tycker att jag har fel måste tampas med oss båda.”. Medan Erik Ringmar argumenterar för akademisk frihet att göra vad han vill talar Judith Butler om hur hon vill använda den akademiska friheten för att uppnå jämställdhet och andra samhälleliga mål. Synen på den akademiska frihetens medel må överensstämma till viss del, men målen för den akademiska friheten skiljer sig åt.

Genomgående i boken uttrycker Erik Ringmar förakt mot studentpopulationen – i synnerhet studenter som ägnar sig åt studentrepresentation och genusfrågor. Han skriver: “Färre och färre studenter bryr sig egentligen om vad de lär sig när utbildningens enda roll är att pryda ett cv. Seminarier och föreläsningssalar fylls av studenter som egentligen inte vill vara där.”. De kåraktiva är mest intresserade av att “rivstarta sin politiska karriär”. För att vara statsvetare demonstrerar Erik Ringmar påfallande förakt för demokratiskt arbete. Vidare uttrycker lektorn oacceptabla åsikter om betygsättning: “Jag tycker, till exempel, att postmodernism är dravel och jag betygsätter dravlande studenter som de förtjänar. Studenter med postmoderna ambitioner skulle utan tvekan få bättre betyg av andra lärare.”

Omdömeslösa omdömen likt ovan förekommer som spridda skurar i boken. Utbildningspolitiker, universitetsledare, universitetslärare, studenter och studentrepresentanter får alla en släng av Erik Ringmars slev. Erik Ringmars hyllning av det kollegiala är paradoxal eftersom kollegiet är grunden till hans problem.

Boken är underhållande och välskriven samtidigt som Erik Ringmar bjuder på sig själv. Han aktualiserar viktiga frågor för akademin och politiken men förstör möjligheten till seriös debatt genom sina motsägelser och överdrifter. En större akademisk frihet är absolut eftersträvansvärd, men helst inte genom Erik Ringmars tillvägagångssätt. Varför förslösar Erik Ringmar sin tid på ett hopplöst provinsiellt universitet i hopplösa Sverige i stället för att arbeta i någon stat med frihet från studentinflytande?

Jag rekommenderar Befria universiteten! till läsning. Det är en bok som inte lämnar någon oberörd.

 

 

Alla åsikter är recensentens egna. 

You may also like

DEBATT: Klåfingriga politiker hotar den akademiska friheten

”Vi bör värna den akademiska friheten. Det gör