Amerikanisering av en bytis

- in Krönikor, Utbytesstudier

En månad har gått i Kalifornien och utbyteskrönikör Isa Diamant försöker förgäves att smälta in som amerikan.

Jag vet egentligen inte varför, men sedan jag flyttade till USA har jag varit besatt av att smälta in bland amerikanerna. Trots en viss avsmak för gapiga college-studenter, vill en del av mig ingenting annat än att bli sedd som en av dem.

Min efterapning sker på olika sätt. För att få grepp om världen med amerikanska mått byter jag inte bara språk på mobilen. I väderappen har Celsius ersatts av Farenheit, Google maps anger sträckor i miles istället för kilometer och jag har fört över hela mitt CSN till min amerikanska bank för att sluta tänka i kronor.

Jag trodde först att det var mitt svenska uttal som stod i vägen för att jag skulle kunna smälta in som amerikan. Så fort skolan började skulle jag låta precis som dem, tänkte jag. Det hände inte.

Tydligen syntes det långväga att jag inte var från staterna. En i min novischgrupp sa att hon direkt kunde se att jag var europé, och i samma andetag hur mycket hon älskade Europa. Vilket land jag kom från spelade mindre roll, men tydligt var att det låg långt härifrån. Vad var det som skvallrade? Mina 177 centimeter, mina second hand-kläder utan tryck var jag helt enkelt inte tillräckligt högljudd?

På en fest träffar jag en amerikan som berättar att han aldrig känt sig mer amerikansk än när han var på utbytesår i Spanien. Han kunde komma på sig själv med att sitta på en bar med sina amerikanska bytis-vänner och tänka ”oh my god, vi är verkligen så högljudda som alla säger”. Festen är skränig och jag blir plågsamt medveten om hur långt ifrån högljudd jag själv är med mitt, i jämförelse, reserverade sätt.

Efter en månad i Berkeley hälsar min pojkvän på och det är upp till bevis för min amerikanisering. Jag slänger mig medvetet med slanguttryck, både på sms och när vi träffar folk. När det blir helg åker vi till Los Angeles. En av kvällarna ska vi träffa en bekant på en bar i  Hollywood. Hon är lite sen och vi förstår inte var vi ska gå in, förrän kylskåpet som står längs väggen plötsligt öppnas inifrån och dånande musik väller ut. En tjej i vår ålder dyker upp och frågar om hon ska ta en bild av oss vid kylskåpsingången. Vi ler stelt in i kameran och jag tänker att det här är USA, folk vågar ta kontakt med varandra utan någon särskild anledning. Jag frågar om jag ska ta en bild av henne och hon svarar: “Nej, det går bra tack. Jag bara såg att ni inte var härifrån och tänkte att ni säkert ville ha en bild från Hollywood.”

En månads försök verkar inte ha rört min svenskhet ur fläcken. När vi hoppar in i Ubern för att åka hem bryr jag mig inte ens om att svara på chaufförens “what’s up”. Så mycket var det med min personliga amerikanisering.

Facebook Comments

You may also like

Lundagårds julkalender: Lucka 15

Fram till julafton publicerar Lundagård en julkalender på