Att välja en utbildning som inte ger en yrkesexamen betyder inte att man kommer att misslyckas. Detta är något personer utan ett brett kontaktnätverk måste få veta för att våga studera det de älskar. Smart investering av tid gynnar sig, oavsett vilken utbildning eller bransch, skriver Inas Hamdan.
Jag går bärande på en tygpåse. Bland all tung kurslitteratur har jag nässpray, halstabletter och mitt tredje pack näsdukar denna vecka. Jag är på väg från föreläsningen för att gå på ett möte och sedan avsluta dagen med att jobba. Egentligen skulle jag behöva stanna hemma och friskna till, men tanken på det påminner mig om vad lärare, vänner och andra vuxna har sagt under min skoltid: “I Sverige får man endast jobb genom yrkesexamen eller kontakter. Du har inga kontakter.”
Mitt bristande kontaktnätverk beror på många faktorer. Med en utländsk bakgrund, familj utanför samhälls- och humaniorabranscher, och en segregerad uppväxt har “jurist, läkare, eller ingenjör” målats upp som de enda yrkesvalen. Till skillnad från etablerade svenskar är det därför svårare att bli rekommenderad till ett jobb av en familjevän, få en värdefull praktikplats eller ha en nära person som kan berätta hur saker fungerar inifrån ett företag.
Överallt syns alarmism riktad mot humaniora och samhällsvetenskapliga utbildningar. De enda som får jobb inom dessa sektorer är de med brett kontaktnät, hör jag folk säga. Resultatet, tror jag, är att få studenter som inte är födda i ett brett kontaktnätverk vågar studera det de älskar. Det vill säga, studenter i familjer som är utanför över- och medelklassen och som inte har hunnit eller kunnat etablera sig i Sverige. Att själva skapa ett nätverk låter omöjligt när det inte finns ett schema på när och vart man ska göra det. Men sanningen är att alla kan göra det med lite hårt arbete.
Medicin- och teknikstudenter lägger ca 40 timmar i veckan på studier, enligt en undersökning gjord av Eurostudent. Detta tål att jämföras med humaniora- och samhällsvetarstudenter, som lägger drygt hälften av den tiden. Vad som skiljer de två utbildningarna och tillhörande studenter åt är dock att de förstnämnda endast behöver avsätta tid för sin yrkesexamen. För resterande, och undertecknad själv, blir examensbeviset måhända ett kvitto på vilka kurser jag läst, men min användbarhet på arbetsmarknaden bevisas främst genom arbete utanför skolan. Genom att balansera ut de låga studiekraven med arbete utanför skolan säkrar jag en framtid utan att vara född i ett brett kontaktnätverk. Vi alla föds med olika fördelar, men det bör inte vara något som lamslår vår förmåga till smart tidsinvestering.
Det är förståeligt att studenter som saknar kontakter inom näringslivet, som inte känner potentiella arbetsgivare för att de vuxit upp i samma villakvarter, väljer en väg som säkert ger dem en anställning. Men i den bästa av världar lönar sig hårt arbete även för den som inte får en yrkesexamen. Detta försöker jag övertyga mig själv om när jag tar en halstablett på vägen in till mötet.
