I Sverige ska inte alla få studera precis vad de vill. Åtminstone inte när medborgarna står för notan. Det är dags att låta studenter på låtsasutbildningar finansiera sin egen skolgång, menar juriststudenten Oliwer Hultkvist.
I oktober stängde ansökningen till högskoleutbildningarna i Sverige. Som juriststudent är det lätt att vara stolt över att ha toppat listan över de mest sökta utbildningarna flera år i rad, i klass med läkarlinjen och psykologprogrammet. Det inger nästan tron att hela akademikersverige hoppar på expresståget med slutstation i arbetsmarknadens toppskikt. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Universiteten och högskolorna i Sverige erbjuder inte bara etablerade program som matchar tillgängliga yrken på arbetsmarknaden utan i utbudet återfinns kurser som framstår som rena skämt. Linnéuniversitet erbjuder studenter kursen Harry Potter och hans världar medan Umeå håller en kurs om vardagens mysterier. Inte heller Lunds universitet har ryggen fri. Judisk humor och identitet är en valbar kurs på vårt välrenommerade 1600-tals universitet.
Problematiken i utbildningar som saknar relevant arbetsmarknad är inte enbart koncentrerad till 7,5 hp-kurser utan finns även i utbildningar som leder till examen. Enligt en undersökning av Svenskt Näringsliv från 2010 om filosofistuderande på Göteborgs universitet var det enbart 13 procent av studenterna som fick jobb efter examen.
Sverige är ett land fullt av möjligheter. Det är som utgångspunkt en självklarhet för mig att högskoleutbildningar ska vara avgiftsfria. Detta för att alla människor, oberoende av bakgrund, ska kunna ta sig dit de vill. Dina föräldrars ekonomi ska inte sätta käppar i hjulet för dig att förverkliga dina drömmar. Utbildningskostnader är i detta hänseendet en investering för framtida kompetens och försörjning. Det är en förutsättning för dynamik i samhällsklasserna och således inte bara en vinst för samhället utan även för föräldrar och framtida familjer.
Att dessa studenters föräldrar samtidigt behöver finansiera utbildningar som äter på samhället utan att bidra är i min mening absurt. Utbildningar som varken kommer stärka vår välfärd eller studentens ekonomiska förhållanden är inget annat än en onyttig kostnad.
Min mening är således att utbildningar som bevisligen inte har en efterfrågan på arbetsmarknaden bör finansieras genom studieavgifter. Mina föräldrar ska inte genom deras hårda småländska arbete behöva betala för att övre medelklassungdomar som växt upp med ett konstgalleri i hallen vill läsa konsthistoria eller genusvetenskap. Ponera själv att höga studieavgifter och taskiga möjligheter till studielån hade varit en förutsättning för studier. Hade du skickat iväg dina barn till en utbildning som inte kommer garantera ett jobb? Om inte du skulle, varför ska vi?
Expresståget stannar inte för alla i arbetsmarknadens toppskikt. Faktum är att det inte alltid stannar på arbetsmarknaden alls. I vissa fall stannar det upp mitt på spåret mellan studentrum och jobb. Detta innebär att de möjligheter som åtnjutits under studietiden med syftet att generera en starkare ekonomi enbart mynnar ut i höga kostnader för samhället, även för den hårt arbetande befolkningen som själva aldrig tog sig till högskola.
Oliwer Hultkvist
Juriststudent vid Lunds universitet
