Slut på slabbandet

- in Nyheter

Det som tidigare var studentlivets kärna – nationerna – får allt svårare att fylla sina verksamhetsposter. Lundagård har spenderat en natt på nation och tagit tempen på nationsengagemanget i dag.

– I think you can start heading to your positions.

– How do we know which ones?

– The schedule is there, so you can see where you are supposed to be. And like I said, me and Måns will come grab you when you’re changing stations.

Klubbförmannen Klara Walse pekar på schemapapperet på väggen. Jobbarskaran tittar undrande mot den upptejpade lappen. Deras öden är förutbestämda, åtminstone de närmaste fem timmarna.

Det är onsdag kväll. Inne på Västgöta nation (VG) pågår förberedelserna för Metro klubbkväll. Jag får prata lite med en av klubbförmännen, Måns Sjöstedt. Han beskriver gemenskapen.

– Det är ju bland det roligaste som finns att jobba här, man träffar jättemycket roliga människor.

På onsdagsklubbarna brukar det, enligt Måns Sjöstedt, sällan vara konkurrens om jobbare. Däremot har han hört om andra klubbar som haft problem med att hitta folk.

– Jag vet att det finns många samarbeten mellan förmannakårer där man byter pass med varandra om man har det svårt med jobbare till exempel.

Jag träffar Kuratorskollegiets ordförande Julia Carldén. Hon uttrycker en trend nedåt i engagemang, från 2013 till nu:

– I alla typer av studentsammanhang är det lite mindre engagemang, men det är svårt att säga exakt vad det beror på. Det har blivit mer fokus på att engagemanget ska ge någonting för ens karriär. Nationerna är medvetna om detta och anpassar sig genom att tydligare visa på vilka erfarenheter ett nationsengagemang leder till.

Amanda Pellish serverar alkohol bakom baren på Västgöta nation. Foto: Saber Malmgren

I korridoren mellan entrén och baren går VG:s kvällsansvarige Isak Nyborg. Han har mycket att hålla koll på: information, regler, serveringstillstånd. Vi kommer in på nationslivets skrönor. På frågan om det var annorlunda på 00-talet svarar han:

– Jag har hört av tidigare engagerade att det innan 2010 var ganska slappt bakom baren på olika nationer. Till exempel med överservering av alkoholenheter. Mitt och förmännens jobb är att se till att regelverk följs.

Fler som märkt av studentlivets ökade regelverk är William Lind. Han har under de senaste åren haft flera poster inom nationslivet i Lund. Han beskriver glädjefullt nationsengagemanget, trots att han bara precis duckade utbrändhet.

– Jag vill börja med att understryka att jag känner otroligt stor kärlek till nationslivet och till studentengagemanget. Jag tycker att alla som vill engagera sig ska göra det så mycket som de vill och orkar, men jag gick nästan in i väggen som heltidare.

William Lind anser dock att studentlivet har tagit ett stort steg för psykisk hälsa de senaste åren. Under tiden han satt som notarie fick han stöd av inblandade och de som fanns omkring honom. När han slutade hade redan en åtgärdsplan om att avveckla och fördela posten satts i verket.

– Nu sitter fyra personer och gör det jobbet som jag gjorde.

Han menar att det har blivit mycket mer regelverk, men att det också innebär en ökad professionalism. Han ser på dagens nationsverksamheter professionellt drivna företag. Han jämför med förr:

– Jag har suttit på middagar med äldre, som var aktiva på 1990-talet, och på den tiden stod man och sålde burköl i pissoaren typ. Går man tillbaka till 1980-talet, då var en sittning att man slängde ut en stor kanna strogge på bordet och slevade och drack sprit till.

Går man tillbaka till 1980-talet, då var en sittning att man slängde ut en stor kanna strogge på bordet och slevade och drack sprit till.

En som var med på den tiden är arkivarien Fredrik Tersmeden. Han möter mig på Arkivcentrum Syd. Det är ett stort komplex av flera hopbyggda lokaler med högt i tak som ger intrycket av en kontorsfästning.

Fredrik Tersmeden blev förman på Helsingkronas nation år 1990. Helsingkrona var, enligt Fredrik Tersmeden, stolta över att de kunde ta emot alla som engagerade sig. Andra, som Lunds nation, hade kösystem där man fick stå innan man kunde börja jobba.

– Folk stod verkligen som spön i backen för att engagera sig.

År 1999 satt Fredrik på Akademiska Föreningen (AF) som ombudsman, och fick genom möten med nationsengagerade höra hur svårt det var för nationerna att få studenter att engagera sig. Studenterna gick hellre till ställen på stan, som Herkules, eller åkte in till Malmö för att roa sig. Förändringen från 1991 till millennieskiftet var stor och gick mot byråkrati och seriositet. Han uttrycker en oro över att det har fortsatt i den riktningen. Det är hårdare kontroll från myndigheter nu, menar han, och mer invecklat med kassaapparater, policys och värdegrundsdokument.

– Det var det ju ingen som tänkte på under vår tid. Utan snarare: ”Med en rulle gaffatejp och en back starköl fixar vi vad som helst!”. Det var väldigt mycket mer glad amatörism än i dag, säger han.

Regelverken var enklare, mer informella, minns han.

– Till exempel var det ju självklart på den tiden att om du jobbade i baren, ja då drack du själv öl gratis medan du jobbade. Eller som efter slabben, då var det sittning på natten direkt efter att du hade kört ut de ordinarie gästerna.

Fredrik Tersmeden reflekterar över nationsengagemangets koppling till studentlivet.

– Nationsengagemanget gjorde man ju för att det var kul, och för att träffa folk. Jag upplevde att på den tiden så fanns väldigt lite tankar på att det skulle vara bra för karriären eller någon nyttig erfarenhet.

På VG:s inväntar jobbarna spänt sina besökare. Mellan kassan och garderoben hittar jag Hugo Jeppsson. Vad drar honom hit?

– Det är jättehärlig stämning, det är ett gött ställe.

Jag frågar honom om det finns konkurrens om poster på nationen.

– Jag har inte märkt att det är någon slags konkurrensstämning i alla fall. Det finns ingen brist på förmansposter vad jag har hört.

Klubben öppnar och festklädda människor köar till garderoben. Klubbförmannen Klara Walse håller ett öga på entrén. Enligt henne är det enklast att få tag på jobbare i början av terminen, bland annat eftersom bytisar är ivriga att prova på nationslivet. Jag frågar henne vad som är det bästa med att vara förman.

– Det är nog ändå det nya folket man träffar, man blir vän med sina jobbare, det blir ett sätt att skaffa nya vänner.

Och vad som är det sämsta:

– Det är stressen att hitta jobbare, säger hon.

Musiken höjs och lamporna börjar blinka. Arbetet för jobbarna, kontra nöjeslivet för besökarna, börjar. På VG:s nämns inget av sviktande nationsengagemang. Maskineriet är oljat och igång. Det som har framkommit är alltings formalitet och alla regler som ska följas. Glädjen är där, men spontaniteten tycks borta. Studentlivets stress motas inte med rus, utan fröjdefull plikt.

När Lundagård lämnar VG:s står jobbarna kvar, i garderoben, kassan och baren.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du