En skärmmissbrukares bekännelser

- in Krönika/Studentliv

Hej, jag heter Hanna Nyberg och jag är skärmskadad.

–Hej Hanna!

Svarar hela samhället rungande på AS-mötet (Anonyma Skärmmissbrukare).

Det har rapporterats flitigt om både ungas psykiska ohälsa och skärmmissbruk i media den senaste tiden. Elever anger att den psykosomatiska stressen i skolan har ökat och fler unga känner sig i större utsträckning nedstämda, enligt Folkhälsoinstitutets senaste rapport. Jag är den första att erkänna att jag är skärmskadad, en ”zoomer”, och följande är några bevis på detta.

Nyligen har jag upptäckt att det är underbart att tala ut. Kanske går man (läs: jag) runt med en klump i magen som man inte riktigt vet vad den beror på – som skolkuratorn hade uttryckt det. Istället för att höra av sig till en kompis stänger man in sig utan kontakt med omvärlden – förutom med sina skärmar. En serie rullar i bakgrunden och du vet inte hur många timmar du har spenderat på Instagrams upptäcksflöde. Från en skärmberoende generation-Y student till en annan: ring en kompis! Ät lunch med en klasskamrat istället för med mobilen, skippa telefonen och låt den lämnas i viloläge. Man kan inte bedöva ångest med en skärm, faktiskt.

I vintras hade jag ytterligare en uppenbarelse: den i vår tid, nu utdöende, fysiska närheten. Du träffar en bekant på stan, ni kramas och du är närvarande med stort N. Du pillar din kompis i håret – eller ännu bättre – blir pillad i håret. Att ligga i soffan med nära vänner och vila handen på någons axel, det är otroligt. Testa!

Dessa upptäcker behöver såklart inte ha med skärmar att göra. Exempelvis menar hjärnforskaren Sissela Nutley (SVT 9/10) att unga inte mår dåligt på grund av telefonen utan på grund av den tid den tar från sådant, som i viss mening, är livsviktigt för människan. Som ovan nämnda kroppsliga kontakt eller att prata i verkliga livet. Således kanske man inte kan lägga all skuld på mobilen för att unga i dag mår dåligt. Men jag har ytterligare ett exempel där någonting ändå har gått för långt.

Under hela mitt vuxna liv har jag nämligen använt dejtingappen Tinder, fram tills för ett och ett halvt år sedan. Ni vet, appen där man sveper på folks profiler och i den bästa av världar ses i verkligheten, blir kära och lever lyckliga i alla sina dagar, men i den värsta: aldrig kommer till skott med att ses och sveper vidare i all oändlighet. Efter att jag raderat appen hittade jag nämligen nästa fynd i samlingen fullständigt basala mänskliga funktioner – ögonkontakten. Vid min upptäkt kollade jag upp från min telefon och möttes av människor. Plötsligt blev varje stund jag klev utanför dörren ett tillfälle för mig att flörta med någon. Herregud – jag kunde till och med ragga upp någon på skolbiblioteket.

Möjligtvis är jag mer skärmskadad än resterande Lund. Och möjligtvis har alla andra förstått vikten av att lägga ner mobilen långt innan jag gjorde det. Eller kanske spenderar ni x antal timmar framför skärmen varje dag, och har en rad fantastiska upptäcker om vad livet kan erbjuda framför er.

You may also like

Lars och jag

Att läsa är att bidra till hierarkin, skriver