Bokrecension: Testamente av Nina Wähä

- in Böcker, Recension

Arv och miljö. Hur påverkar det vem en människa blir? Nina Wähä navigerar skickligt mellan de 13 huvudkaraktärernas perspektiv och målar samtidigt ett porträtt av ett känslokargt tornedalskt 1980-tal. Alve Rauer läser en augustprisnominerad mordhistoria som visar sig rymma mycket mer.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts förlag 2019-01-23

En råttkung är en samling råttor som fötts och levt på så liten yta att deras svansar vuxit ihop. Den rör sig som en massa, en enhet, en organism. Att befria råttorna från varandra skulle vara omöjligt. De fungerar inte längre som individer. Tidigt likställer Nina Wähä de tolv syskonen Toimis relation till varandra med en råttkung vars svansar är sammanvuxna i hemmet, föräldrarna och varandra.

Syskonen är spridda för vinden, några bor kvar hemma, andra har som äldste brodern Esko bosatt sig på en annan gård i Tornedalen och börjat bilda egen familj. Tatu, den brännskadade femtesonen spenderar halva sin tid i en destruktiv relation tillsammans med flickvännen Sinikka och andra halvan med att ligga hemma i föräldrarnas garage och meka. Lauri har nyligen flyttat och bosatt sig i Stockholm tillsammans med Annie, den äldsta systern. Voitto är militär på Cypern, Helmi bor inne i stan tillsammans med sin make och son. Valo, Hirvo, Onni, Arto, Lahja och Tarmo bor fortfarande hemma, tillsammans med mamma Siri och pappa Pentti.

Med detta myllrande persongalleri som fond vecklar historien ut sig. I tur och ordning får vi lära känna alla i familjen Toimi samt ta del av deras drömmar och bevekelsegrunder, i takt med att de själva växer. Vad som börjar som en historia om ett mord förvandlas och blir en undersökning av arv och miljö. Vilka är vi, vilka fostras vi till att bli, och hur tar vi makten över våra liv? Dessa frågor behandlas för det mesta i absolut samklang med språket, som är både poetiskt och träffande men stundtals övertydligt. Mycket av övertydligheten har sin grund i att Nina Wähä tycks vilja att läsaren förstår karaktärerna i varje steg de tar. Detta leder visserligen till en del fina insikter, men också att det sublima försvinner. Förståelsen för deras handlingar ges för lättvindigt. När alla beteenden tydligt härrör till händelser och anlag som karaktärerna har inom sig går undertexten förlorad. Man tilllåts inte som läsare att själv tänka och rättfärdiga individerna, det görs istället ständigt och utförligt i texten. Till och med Pentti, den våldsamme, manipulative fadern får i slutet av romanen chans att förklara sig, men med en röst och formuleringsförmåga som påminner mer om författarens egen snarare än den karaktär vi lärt känna.

Genom Siris minnen får vi följa hennes fattiga uppväxt i Karelen, mötet med Pentti och flytten ner till Tornedalen. Det är en historia djupt förankrad i det lilla, i mjölkningen och dagens vedermödor samtidigt som den också berättar om stora skeenden i Finlands moderna historia. Det utlovade mordet låter vänta på sig, och det är ingenting berättelsen tar skada av, tvärtom, man vill vara kvar i den lilla världen, där de stora frågorna finns.

Romanens storhet, men också dess problem, är att den har tretton olika huvudpersoner. Fjorton, om man räknar med Pentti, men han kommer till tals först mot slutet, när allting på många sätt är över. Syskonen Toimi är alla individer och det är lätt att engagera sig i deras öden. Samtidigt kommer det stunder då man känner en övermättnad, som om alla dessa historier inte leder någonvart utan bara finns för att förlänga romanen. Men sedan sker det någonting så gripande att man åter är där, hos familjen. Som när Lahja under sommarlovet efter föräldrarnas skilsmässa får sin första vän och genom henne sitt feministiska uppvaknande. Eller när brodern Tarmo far till Helsingfors för att studera, och slutligen blir sin egen. Beskrivningen av Siri efter skilsmässan, hennes förvandling och väg ut i livet igen. Dessa till synes perifera händelser visar sig spela romanens kanske viktigaste roll: De får oss att inse detta enkla, att alla människor är personer och att inom oss finns ett bråddjup som ibland faktiskt kan nå andra.

 

You may also like

Politisk korrekthet hindrar fri debatt

Det här är en debattartikel. Åsikter är skribentens