Förlåt för det där jag kanske har gjort

- in Kultur, Kulturreportage

I hjärtat av godhet står den som vänder andra kinden till och som förlåter även sin fiende. Men finns det någonting vi kan göra mot varandra som är oförlåtligt? Kan man i så fall ändå förlåta den felande, om det är någon man älskar?

Jag läste nyligen ut boken Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Eric Rosén. Det var drabbande läsning om en ung pojke som fortsätter att älska sin pappa som gör livet svårt för sina anhöriga. Erics pappa missbrukar konstant och för noggrann journal över den jämna blandning uppåt- och nedåtverkande medel som får honom att bibehålla ett stadigt rus. ”Kl 15 Sobril”. Som barn hjälper Eric sin pappa att inte glömma sin nervmedicin.

Eric lär sig tidigt att hantera sin pappas oberäknelighet. Han försöker att njuta av de goda stunderna. En dag i Erics tonår har också hans liv girat rejält in i vägrenen. Eric skolkar från skolan, förstör senare en lägenhet med sina vänner och har kontakt med Socialtjänsten. När han börjar på gymnasiet – redo för en nystart – får han veta att hans pappa gripits. Han är misstänkt för mord på en av sina få vänner. Eric vägrar tro att hans pappa är kapabel till något sådant och kan därför inte ta in vad som hänt. Istället fortsätter Eric att höra av sig till sin pappa, via brev. Korrespondensen handlar om Erics författardrömmar och om hur svårt det är för pappan att vara inlåst. I brevväxlingen skriver pappan om första gången han testade tabletter och bestämde sig för att de skulle bli hans livs musik. Medan andra jagade vackra kvinnor, saker och karriärer hade han allt det och mer i sitt knark. Eric förtränger ibland sin pappa och slutar svara på breven, besviken på att faderns ursäkter aldrig följs av en vilja till förändring. Men saknaden efter den enda pappa han någonsin haft blir för stor och så börjar brevväxlingen om på nytt.

Min egen pappa dog innan vi hann försonas. Det sista jag sa till honom var att vi var färdiga med varandra. I samband med att jag och mina bröder rensade ut hans hus inför försäljning fastnade vi vid en röd glasfågel. En kväll när vi tre bröder var små hade min yngsta bror, numera en tyngdlyftare på elitnivå, råkat ha omkull fågeln. Jag upptäckte vad som hänt innan pappa gjorde det. Eftersom jag förstod vad som skulle följa härnäst gömde jag mig inne i badrummet på ovanvåningen. Medan jag tvångsmässigt tvättade mina händer hörde jag när pappa upptäckte den trasiga glasfågeln. När jag kom ner var båda mina bröder rödgråtna. Under tystnad såg vi färdigt en film som stod på. Det har plågat mig att mitt yngre jag, när det kom till kritan, inte stod upp för mina bröder. Pappa lät oss många gånger veta hur odugliga, äckliga och icke älskvärda han tyckte att vi var. Jag förlät honom aldrig för det medan han levde, liksom han inte förlät mig för att ha lämnat honom.

Efter min brors olyckshändelse lagades den röda glasfågeln och hamnade på nytt på spiselkransen. Nu stod vi inför den på nytt. Jag föreslog för min bror att han borde ta sönder den. Han tog prövande i en vinge som gick i bitar. Den kommande helgen tömde vi huset. Det var kallt – värmen var avstängd och rummen nästan helt tömda på möbler. Ett skal. Tillslut var det nästan bara den röda fågeln som fortfarande stod kvar i det alltmer ödsliga vardagsrummet. Min bror tog med sig fågeln ut på garageuppfarten och placerade den på släpet. Jag tittade på honom från köksfönstret. Han gick in i garaget och kom tillbaka ut med en slägga, såg sig omkring på den öde grusuppfarten. Så lyfte han släggan och krossade glasfågeln i bitar.

Verklig förlåtelse såg jag på en länk i mitt Facebook-flöde. För att hitta det, sök efter ”Brandt Jean to Amber Guyger: ‘I forgive you’”. Den mordåtalade polisen Amber har precis fått höra att hon dömts, mot sitt nekande, till tio års fängelse för mordet på Botham Jean. I klippet ser vi offrets bror Brandt Jean.

Amber sa i sitt försvar att hon gått in i vad hon trodde var sin egen lägenhet där hon funnit en man liggandes på soffan. I chock drog hon sitt tjänstevapen och sköt honom två gånger. Mannen, en ung afroamerikan, åt glass i sin egen lägenhet. Det var Amber som gått in genom fel dörr. Enligt henne ringde hon genast larmcentralen efter att ha upptäckt sitt misstag. Flera vittnesmål sa emot henne och sa att de hört dem bråka innan skotten avlossades. Om hennes historia stämmer är en fråga som bleknar ställt mot frågan om vad som är möjligt att förlåta.

I klippet säger offrets bror Brandt Jean att han älskar Amber som han älskar alla människor. Om han fick bestämma skulle hon inte få något straff och att han har förlåtit henne. I tårar ber han domaren om tillåtelse att få ge henne en kram. Domaren vars jurisdiktion plötsligt innefattar förlåtelse ger sin tillåtelse efter att själv ha torkat sina tårar.

Vi står intill varandra, liksom oss själva och våra misstag. Först kallar vi händelser misstag, sen får de sjunka ner till botten av förnekelse. Vi vill förlåta för att gå vidare. Att förlåta blir som att födas igen. I Eric Roséns bok, på de avslutande raderna, sitter han längst fram på sin pappas begravning. Eric har bett prästen läsa en dikt av Nils Ferlin (1898-1961):

Med många kulörta lyktor

jag gick mej i världen ut.

De slocknade – ljudlöst och oförmärkt,

och så tog det vackra slut.

Jag stannade, högst förlägen

– allt hade ju mist sin glans!

Men nu har jag gått på vägen,

som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes

i många de långa år

förutan kulörta lyktor.

Det är ganska svårt – men det går.

Illustration: Anna Hasslöf

You may also like

Lars och jag

Att läsa är att bidra till hierarkin, skriver