Inkludera fler i studentsolidariteten

- in Krönika/Studentliv

Universitetslivet är en period de flesta av oss bara upplever en gång. Att vilja göra det mesta av den tiden naturligt. Men i den strävan räknar man inte med att även göra allt för alla.

Jag sitter på bussen mot Malmö söndagen den femtonde mars; ett datum som idag känns ljusår bort. Fyra dagar tidigare hade det första dödsfallet av covid-19 rapporterats i Sverige. Jag hostar i mitt armveck. Kollar upp. Ser ett par äldre pensionärer vrida sina huvuden mot mig. Oron i deras blick får mig att skämmas.

Jag borde ha stannat hemma.

Att vi studenter sällan interagerar med människor över trettio är sedan gammalt. Undantaget är om vi träffar på vår professor utanför föreläsningen. I ett sådant klimat är det lätt att glömma att vi delar vår tillvaro med personer som tillhör riskgruppen. Personer jag sitter på bussen med, trots att allt talar för att jag ska hålla mig inomhus.

Varför rör jag mig ändå ute i samhället? Är det för att jag vill umgås med vänner, gå till biblioteket där jag får studiero, eller för att jag är less på mitt hem? Troligtvis alla. Den gemensamma nämnaren är att jag söker förändring: Jag orkar inte sitta inom samma fyra väggar och låta livet passera.

Med rastlösheten kommer ångesten. Viljan att prestera i mitt skolarbete blandas med oviljan att missa studentlivet och gör mig överdrivet medveten om tiden som passerar. Samtidigt sitter jag i ett rum där inget händer. Jag blir fast i ett kontinuum som inte leder någonstans. Mina mål och mina nöjen är fångade i rumtidens limbo.

Studentlivet är en period i livet med oanade möjligheter. Förutom föreläsningar, seminarier, laborationer och tentor behöver vi inte förhålla oss till arbetslivets tidsformer. Den totala friheten är ibland överväldigande, och vi tar den för given. Den plötsliga begränsningen som den självvalda karantänen innebär får mig att mer än någonsin ta vara på det av studentlivet som finns kvar efter att alla studier digitaliserats; gemenskapen.

Men studentgemenskapen behöver innefatta fler än bara de vi studerar med. De äldre är den självklara riskgruppen vi ska inkludera i vår solidaritet. Men även prekariatet, de som inte har råd att vara borta från jobbet, ska inkluderas. De tiotusentals som lever under hot om att förlora sin inkomst om de får sjuktid. De som inte har råd att sättas i karantän i två veckor för barnens skull. De som riskerar yrkeslivet när de rör sig från dörr till dörr. 

Jag förstår att studentlivet inte stoppas som följd av smittrisken. Jag förstår att alla vill göra det bästa av situationen och försöka leva sina normala liv. Men det är inte värt den oro vi sprider hos dem som riskerar allt för att röra sig i samhället. Dem som gör det för att de måste.

Gör inte som jag. Stanna hemma. 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Förvaltningschefen till boende på Parentesen: ”Vi skiter i eran trivsel”

Sedan våren 2015 har valborgsfirandet på studentboendet Parentesen