Känns korridorsrummet trångt?

Trångboddheten är ett utbrett samhällsproblem, och i en stundande pandemi kan ett redan litet korridorsrum kännas ännu trängre. Inför fastighetsskatt och ett statligt byggbolag, menar Lowe Smith Johansson. 

Magen kurrar, och har gjort det ett tag. Avsnitten Rupaul’s drag race som du ser för tredje gången börjar blekna mot suget på Panpizzan i ditt frysfack. Upp ur sängen, på med tofflorna, öppna dörren till korridoren och precis som du kliver ut ekar det genom väggarna… *host host host* från en okänd lägenhet, balkongen eller var det köket? Det är som en skräckfilm, någonstans finns monstret, den student som helt korrekt satt sig själv i karantän. Korridoren känns trängre än den någonsin gjort förut. 

Sverige har under en längre tid varit inne i en djup bostadskris. För oss studenter är alla större studentstäder rödlistade i Sveriges Förenade Studentkårers (SFS) bostadsrapport, vilket betyder att studenter inte ens kan garanteras att få boende under första terminen, och det kan vara mycket värre än så. Lund är en av de här städerna. 

Det är inte bara vi studenter som drabbas hårt av bostadskrisen. Även i resten av samhället har andelen svartkontrakt ökat, hyrorna skjutit i höjden och bostadsköerna börjat ses som skämt. Ett resultat av detta är att trångboddheten ökat. Trångboddhet är enligt Statistiska centralbyrån ett hushåll där det bor mer än två personer per sovrum. Enligt hyresgästföreningen är nu 18 procent av svenskarna mellan 16-84 trångbodda. Detta går upp till 30-33 procent för gruppen 18-39 och hela 50 procent för svenskar födda utanför Europa. 

Vad blir då resultaten av detta? För rådande situation är förstås ökad smittspridning mest relevant. Det är ingen supersvår logik – fler personer på samma yta gör det svårare att hålla sig isolerad för att inte smitta. Självkarantän blir förstås även det svårare i trånga boendesituationer. Det drabbar även boende och samhälle hårdare då uppvisade symptom hos en av de boende innebär att även de andra boende ska stanna hemma, enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

Vad kan vi då göra? Trångboddhet är inget som vi kan lösa över natten, hur många miljarder som än trollas fram i kristid. Bostäder behöver planeras och byggas. Statligt ansvar kan inte vara enbart för kriser för då kommer vi aldrig vara redo för nästa kris. Två sätt att ta ansvar för bostadspolitiken långsiktigt skulle kunna vara: 

  • Inför fastighetsskatt, som gör att kostnaden för stora bostäder ökar något vilket gör dem mindre attraktiva om inte hela bostaden används. Det ökar cirkulationen på bostadsmarknaden och motivationen att till exempel hyra ut rum som inte är i bruk. 
  • Ett statligt byggbolag, statliga lån och ökad regional planeringssamverkan kommer skapa en stabilitet i bostadsbyggandet där det byggs långsiktigt och efter behov. Planerna kommer inte styras av hur det går att få ut mest vinst per nybyggd lägenhet. 

Så bit ihop ute i korridoren, håll karantänen om du har symptom och fortsätt annars hålla samhället igång. Kanske kan du till och med låta dig drömma om en bostadspolitik som inte bara säkrar bostäder till rimliga priser för hela Sverige, utan också ser till att inte redan utsatta grupper i vårt samhälle drabbas hårdast av pandemier som covid-19.