Runt om i landet sitter studenter strandsatt isolerade med studier och ovanligt mycket fritid. Halv-karantänen är en utmärkt möjlighet för reflektion och spekulerande kåseri.
Påskveckan kom och gick. Vad som vanligtvis brukar vara en mer eller mindre festlig högtid överskuggades av en kris vi inte ens kunde föreställa oss för några månader sen. Karantän, överbelastning av sjukhus och massvarsling av anställda. Krisens påverkan kan stavas på många sätt, inget av dem är upplyftande. I år blev långfredagen extra lång.
För mig har inte corona inneburit någon radikal förändring i vardagen. Lite mer promenader på obskyra tider, liter mer isolering och lite mer förvirring när Zoom beslutar sig för att göra föreläsarens röst till en imitation av Eskil Erlandsson.
En sak som ständigt återkommit till mig är viljan att jämföra krisen med någon annan kris. Kanske för att kunna sätta åtgärder, effekter och beteende i relation till tidigare generationer – kalla kriget, spanska sjukan och digerdöden har alla satts under luppen. Men såhär i påsktider är det väl lämpligt att jämföra coronakrisen med den berättelse som i helgen kulminerade i en av de största religiösa högtiderna – historien om Jesu liv och död. Den analogiska tolkning jag gör är både enkel och infantil. Men efter tre veckor i självvald karantän ter sig varje typ av tidsfördriv som en stimulerande aktivitet, så jag låter mig hållas.
I december blev mänskligheten medveten, inte om att ett barn fötts i Betlehem, utan att ett virus uppstått i Wuhan. Ett virus som under de följande månaderna kom att förändra alla givna vardagsliv, framtidsutsikter och samhällen. I början bemöttes varningssignalerna med ignorans och ibland skepticism. Men lagom till påsk har situationen förändrats från dumdristigt optimistisk till dystert pessimistisk. Ingen har undgått allvaret i situationen. Något historiskt har infunnit sig i vår värld.
I Matteusevangeliet kan man läsa om hur Petrus kom att förneka Jesus tre gånger innan tuppen gol. På samma sätt kan man säga att de senaste månadernas långsamma insikt, agerande och accepterande av coronavirusets omfattning har verkat. Människor accepterar först krisen och det personliga ansvaret när krisen sedan länge har varit ett faktum. Men till vilken kostnad? Vad kommer coronakrisens golgatavandring från land till land att resultera i och vad kommer dess slutgiltiga korsfästning att innebära för värld?
Kanske är berättelsen om coronaviruset, lika mycket som passionshistorien, en berättelse om mänskligheten, dess misstag, lidande och de långsiktiga skadeverkningarna. Artiklarna, talen och rekommendationerna om hur man bör eller inte bör agera för att underlätta smittspridningen och hanteringen av coronaviruset har varit många. Reglerna är enkla – minimera kontakten, maximera saniteten, res inte. Det bästa skyddet är sunt förnuft. Pandemier liksom påskar kommer och går. Mänskligheten har klarat sig länge, vi kommer att återuppstå ur krisen. Kanske inte på tredje dagen men tids nog. Glad påsk.
