Den verkliga krisen är att vi inte är krisredo

Ryktet säger att den moderna människan aldrig upplevt sig så nära döden som nu, och det slog mig att jag känner mig rädd. Under hela min uppväxt i ett av världens främsta välfärdsländer har den känslan varit frånvarande. Låt mig försöka förklara varför den nu inte är det, skriver Lowe Smith Jonsson i sin krönika.

Ingen av er har förstås kunnat undgå att Sverige och världen är mitt i en pandemi. Det är en tung tid med universitetet och studentlivet mer eller mindre nedstängt. Trots det lyckas vi gå samman och stödja varandra. Jag blir lika drabbad och rörd varje gång jag läser om hur människor räddats av den svenska sjukvårdens imponerande insats nu under krisen.

Vad som dock upprör mig är alla dessa applåder. 

Visst är det fint att applådera för vården, kanske många tycker. Det är viktigt med ritualer där vi samlas i tysta minuter för de vårdgivare som dött på sina poster i kampen mot covid-19. För mig ekar dock dessa applåder väldigt illa och de tysta minuterna får mig nästan att bli illamående om de arrangeras av samma personer som har gjort Sverige så sårbart. De som applåderar trots att de ignorerat vårdens uppradade rop på hjälp när de skar ner ytterligare en miljard för att hitta rum för en ytterligare skattesänkning. 

För applåder är inte ett tack, utan en förolämpning om de bara är där för att dölja ljudet av sjukvårdens önskemål om fler kollegor, färre utförsäljningar, färre konsulter och bättre arbetsvillkor. Det enda värdiga sättet att tacka de som bekämpar döden varje dag och håller igång vårt land är att lyssna på deras krav och uppfylla dem så att de kan lyckas med sitt jobb och så att de i sin tur inte behöver vara oroliga när det är deras tur att be samhället om hjälp.

Detta kan komma att kosta några extra skattekronor, och då är det pengar vi måste vara villiga att betala. För vi kan inte vänta oss hjälteinsatser i kris för att sedan bara titta bort igen. Jag är inte den första som säger det och det är inte ens första gången jag skriver i Lundagård, men jag tycker att det är så självklart och samtidigt chockerande att folk inte verkar förstå: Vi kan inte vänta oss en välfärd att falla tillbaka på utan att vara villiga att betala för den.

Så tillbaka till min rädsla. Nej, jag är inte rädd för nästa kris eller katastrof, för jag vet att den kommer och det kan vi inte göra något åt. Det jag är rädd för är den krisen där vi sålt ut, avvecklat och sparat in så mycket att vi får klara att gå igenom den utan ett starkt välfärdssamhälle i ryggen.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

“Fri akademi eller genusdoktrin?” – Höstens första studentafton

För första gången någonsin kunde man följa Studentafton