Med oförbrännerlig livskraft

Lundagård fyller 100 år i år! Redaktörerna Vendela Källmark och Nina Morby greppar varsitt tangentbord för att jämföra 1920-talets medieklimat med dagens, och studenttidningens roll i detsamma.

Hundra år efter grundandet av Sveriges bästa studenttidning kokar kaffebryggaren, modell Moccamaster, på toppen av det lilla kylskåpet hos Lundagård. På det runda bordet i mitten av redaktionen trängs vita koppar, snusdosor, utskrifter och halvdöda växter. Det är vid detta bord idéerna blir till. Här diskuteras allt och ingenting. Från nationernas baler till rektorsval, kärleksliv, Lundagårds ekonomi, och kulturdebatter av varierande relevans.

De senaste veckorna har det dock bara talats om en sak – coronavirusets spridning, som resulterat i varsel, börsras och hysteri. För Lunds studenter innebär det att alla stora evenemang ställs in, och att universitetsundervisningen sker bakom envars datorskärm. Varje minut kommer pushnotiser om pandemins utbredning och expertutlåtanden flaggar för global kris.

Mycket, och väldigt lite, liknar 1920-talets Lund och Sverige.

Enligt officiell statistik tog den tidens pandemi, spanska sjukan, totalt 37 573 liv i landet mellan 1918-1921. I skrivande stund har coronaviruset skördat 793 [uppdaterad siffra den 9 april 2020, i Lundagård nr. 3 2020 uppges 333 döda fall, reds.anm.] liv i Sverige. Lundagårds grundare, filosofen Gunnar Aspelin (1898-1977) beskrev spanska sjukan som en mordängel som skördade unga och gamla: ”Nu när tjugotalet bröt in, kunde det kännas som om isen började lossna och våren arbetade sig fram, sakta och trevande men oemotståndligt.”

I denna brytningstid valde alltså Gunnar ”Aspen” Aspelin att tillsammans med sin redaktion, grunda Sveriges i dag äldsta studenttidning. Med ett brett program lades den 26 mars 1920 grunden för en tidning som ofta har beskrivits som en plantskola för aspirerande journalister.

På förstasidan skrev redaktionen en anmälan där det bland annat står: ”Den vill slutligen efter förmåga upprätthålla den studentikosa anda, som trots alla tidens slagskuggor lever kvar med oförbrännelig livskraft.”

Hur väl nuvarande redaktion lyckas med detta, i tider av inställda evenemang och kristänkande, kan bara framtiden utvisa. Men historiskt sett har Lundagård varit en tidning känd för sin envisa och djärva existens.

Fredrik Tersmeden är arkivarie vid Lunds universitet och skriver en artikel om Lundagårds grundande till tidningens 100-årsbok som kommer att släppas innan årets slut. Han berättar om året för tidningens födelse, då 1330 studenter var inskrivna vid universitetet.
– För de studenter som hade upplevt första världskriget var inte bara Lund och studierna annorlunda, utan hela världen. Plötsligt hade man upplevt fem år av mördande som man tidigare inte sett maken till med livsmedelsbrist, inflation och spanska sjukan. Den generation som kommer in i 1920-talet är sargad av tiden på ett annat sätt än de som hade läst tio år tidigare, som var en mer sorglös generation präglad av framtidsoptimism, säger han.

Den förändrade tidsandan märks på studentkåren i Lund, som börjar axla en ny roll. Sedan inrättandet på 1860-talet hade organets funktion mestadels varit representativ, men efter första världskriget inser kåren att studenter drabbats av praktiska problem. Detta resulterar bland annat i grundandet av en studentmatsal och Kreditkassan. Därtill ser studenthälsan sitt första ljus genom en tuberkulosbyrå.
– Man ifrågasätter om man ska ha karneval, och man undrar om är det läge att roa sig nu. Det är en tid där allt är lite allvarligare än vad det hade varit tidigare, säger Fredrik Tersmeden.

Grundandet av Lundagård blir ett led i kårens utveckling mot en mer seriös roll i studenternas liv. Man vill ge utrymme för aktuell debatt om studentfackliga och studiesociala frågor.
– Lundagård är en del i det seriösa, mer organiserade studentlivet. Men samtidigt är det intressant att man både inom studentkårsbeslutet och i den första ledaren trycker på att Lundagård ska vara ett organ för Lundaandan och lekfullheten. Man vill rädda det bästa av den gamla före krigsvärlden, kombinerat med det nya, mer engagerade och allvarliga, säger Fredrik Tersmeden.

Lundagårds födelse låg i tiden, och strax därefter grundades studenttidningar vid Uppsala, Stockholms och Göteborgs universitet.

Marie Cronqvist, historiker och lektor i journalistik, berättar om ett expansivt medieklimat i 1920-talets Sverige.
– Man brukar säga att år 1919 fanns över 230 dagstidningar i Sverige, vilket är det största antalet någonsin. Varken förr eller senare har vi haft så många tidningar. Sverige var ett tidningsläsande folk.

Under denna tid banar många uppfinningar väg för medias utbredning. Radion, filmen och telefonlinjerna deltog alla i utvecklingen mot en mer globaliserad och industrialiserad värld. Därtill uppfanns telegrafen som lade grunden för stora nyhetsbyråer i och med att meddelanden kunde skickas över omfattande avstånd.
– Journalistiken utvecklades också vid den här tiden. Den genomgick någon slags professionalisering, man ersatte ett äldre publicitetsideal med tonvikt på det litterära med en rappare journalistik där reportern blev en viktig figur som bidrog med aktualiteter, nyhetsmaterial och intervjuer. Man var ute på fält, säger hon.

I samhället och bland studenterna väcks en förnyad omvärldsdiskussion och samhällstillvändhet i medielandskapet. Man insåg att universitet kunde vara en plats för lek och skoj men också allvar och engagemang, vilket blev de två ben Lundagård fick stå på. I efterdyningarna av första världskriget sprang också en vilja att förbättra världen.
– Det fanns en vilja om att aldrig mer ha krig. Journalistiken präglades i hög utsträckning av detta, förklarar Marie Cronqvist.

Kampen och genomförandet av allmän och lika rösträtt var också betydande för 1920-talet. En större andel kvinnliga studenter börjar ta plats på universiteten, och så småningom även i studentlivet.
– Dessa demokratiseringsprocesser är en av flera tänkbara jordmåner för Lundagård och dess grundande, säger Marie Cronqvist.

Förutom att både 1920-talet och 2020-talet präglas av varsin pandemi, ser Fredrik Tersmeden andra likheter.
– Bägge decennierna har polariserade debatter. Men då, när studentvärlden var liten och alla kände alla, kunde man ha polariseringen under samma tak och samarbeta i mera praktiska sammanhang, utan att hugga varandra i strupen. Det är svårare i en tid när människor inte känner varandra och bråkar på sociala medier. Man bråkade i debattartiklar i Lundagård även på 1920-talet men det var mer civiliserat eftersom man var kurskamrater och nationskamrater. Vi är mer främmande för varandra nu.

I en stor och spretig studentvärld där många identifierar sig med sin enskilda sektion tror Fredrik Tersmeden att Lundagård har svårt att ha samma roll för studenterna som under 1920-talet, då studentlivet bestod av några tusen studenter. Å andra sidan kan man fråga sig om alla studenter på 1920-talet kände att det var deras tidning ens då.
– Jag har fått intrycket att Lundagård under dessa år var rätt så mycket en klubb för inbördes beundran, där sittande redaktör skriver debattartiklar mot sin företrädare. Det är samma namn som kommer upp. Man döljer hur få det är som skriver genom att ha en uppsjö av pseudonymer, på vissa sidor i de gamla upplagorna ser man att alla artiklar är skrivna av samma person under tre olika namn.

Hur ser du på Lundagårds relevans i dag kontra då?
– På sitt sätt tror jag att Lundagård har blivit relevantare igen jämfört med några decennier sen. Bland annat för att universitetet började skicka ut den till alla anställda vilket gör den till mer än en studenttidning, men även för att Sydsvenskans krafter att granska Lunds studentliv och universitetet reducerades till en liten lokalredaktion, då blir Lundagård viktigare för den bevakningen, säger han.

Under Lundagårds hundra år har hoten om nedläggning och nedskärningar, främst med ekonomiska motiv, varit återkommande. Så sent som för sex år sedan skriver dåvarande redaktör Kenneth Carlsson i sin ledare ”Början på slutet” i nr. 3 2014, att ”Lundagård är studentlivets public service-produkt, samtidigt som kårerna pratar om den i marknadstermer – om inte annonsförsäljningen ökar är det tough luck.”

Trots dessa motgångar finns Lundagård kvar. Marie Cronqvist tror att Lundagårds framgångsrecept beror på en kombination av två saker.
– Dels en envis ovilja att ängsligt följa allt för ytliga trender, och dels en förmåga att förändras i takt med tiden, säger Marie Cronqvist och utvecklar:
– Jag tänker på den långa och imponerande raden skribenter och redaktörer för Lundagård där man hittar massa framstående kulturskribenter och journalister, författare och redaktörer som nu är nationellt kända, inte bara i skånska medier utan också nationellt. De har varit med och format den svenska offentliga diskussionen de senaste decennierna. Många av dem har sin bakgrund i Lundagård.

Fredrik Tersmeden svarar att det beror på att det alltid finns studenter som vill skriva och söker sig till den kreativa processen.
– Förut hade nationerna ambitiösa tidningar men nu finns nästan bara Lundagård kvar. Vill man göra tidning i studentvärlden är det hit man får gå. Sen spelar historien i sig roll: man lägger inte ned något som är hundra år gammalt om inget särskilt förekommer, en statskupp eller ekonomisk kris. Det vore väldigt dålig marknadsföring.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Quiz: Vilken student är du?

Det är lördag kväll, vad hittar du och